En flicka som log och grät på samma gång.

Några ord ifrån Lina själv:

Om jag fick tala till någon där, som just nu befinner sig på andra sidan.

Andas in, andas ut. Du är så modig! Du överlever varje dag. När du är mitt uppe i allt det mörka, och det enda du vill är att lägga dig ner och dö. Så överlever du. Påminn dig själv om att alla dina sår, oavsett hur djupa dom är, så har du överlevt varenda ärr du samlat i din själ. Du kommer att hitta ett sätt att gå upp på morgonen, ett sätt att läka, ett sätt att överleva. Du gör det varje dag.


Jag berättade ju för er om min Anton. Vår bamse björn Anton som stökade å hade sig både i skolan och hemma. Med kroppen full av ADHD och som, trots skola, lärare och kompisars föräldrars nedlåtande och många gånger rent elaka kommentarer och förutsägelser klarade att vända sitt liv till något fullkomligt toppenbra.

Minns ni att jag berättade att han i högstadiet fick den bästa och då menar jag bästa hjälpen han kunde få? Jag storgrät en skolavslutning och jag tackade både lärare och rektor för allt dom gjort för honom. För han hade många gånger varit en riktigt jobbig skitunge. Men dom gav inte upp. Dom trodde på vår buskille och det fick honom att klara högstadiet.

Men.. Det här inlägget ska inte handla om Anton. Det ska inte handla om att busa och att leva jävel och att trots allt stök ändå få 100 chanser till och ett rufs i håret. Det ska inte handla om hur bra hjälp man kan få och det ska inte handla om stöttning och om en mamma som grät av lycka på skolavslutningen. Det ska handla om den exakta motsatsen.

Min Lina var den sötaste lilla tjej, med pippilotter och klänning. Hon var snäll och smart, klok, finurlig, babblig och alltid pigg och glad. Hon hade en självkänsla för tre och hon var stark och trodde på sig själv. Hon var Pippi Långstrump och hon kunde lätt lyfta en häst. Hon dansade hip hop och åkte skateboard. Andra dagar byggde hon med lego eller klädde på en docka. Inget kunde stoppa henne. När Anton (som ändå är två år äldre) blev skraj för ngt så stegade alltid Lina fram och pratade för dom båda. Hon var aldrig blyg, aldrig rädd och hade aldrig behövt utstå elakheter och orättvisor i världen.

Men så kom livet ikapp och skolan som tidigare varit dansande enkel blev plötsligt svår. Hon som hade läst och skrivit som en liten miniförfattare, hon som fått så mkt beröm och oj, allt hade ju varit såå bra och roligt. Det startade tidigare men i 7-an på en högstadieskola på Kungsholmen började problemen på allvar att ta fart.

Ja.. problemen var många men ett återkommande problem som förklarar mycket är den där jäkla multiplikationstabellen. Hon och vi övade i timmar varje dag. Hur mycket hon är tränade så glömdes det bort lika fort på morgonen. Proven slutade i att Lina ofta satt paralyserad och skrev inget alls. Hon började tycka att skolan som innan varit sååå rolig nu var tråkig och kompisarna skrattade åt hennes dåliga resultat på matten.

-Va!! Fick du bara tre rätt?? Jag hade alla rätt!

-Va?? (Skratt) Hade du bara tre rätt? Är du knäpp eller?? Jag hade oxå alla rätt.

Kompisarnas oförståelse var inte det enda. Lärarna sa exakt samma sak.

-Men snälla Lina! Det HÄR kan du väl? Haha.. det här har vi ju jobbat med länge nu!

-Men LINA! Det borde du faktiskt kunna!

-Men herregud Lina!! Kan du inte DET HÄR???

Jag har själv suttit bredvid och hört detta. Jag har sett min starka lilla tjej fullständigt brytas ner och bli knäpptyst. Jag har sett hennes självkänsla sakta men säkert skalas av och bort tills att den var så gott som obefintlig. Hon har skämts, och frågat om hon är lite dum? Om hon kanske inte är som dom andra för hon minns liksom inte vad hon läst. Siffrorna dansar omkring och hon förstår bara inte.

Åhhh.. jag kommer inte ihåg mamma. Jag är SÅ dum!! Haha.. alltså jag fattar verkligen inte. Jag är så himla knäpp.. Jag är typ värsta osmartaste..

Det här intalade hon sig själv dag efter dag och problemen växte i skolan. För jag såg ju också. Hon mindes verkligen inte. Det vi pluggade som idioter med, läxorna hon kunde som ett rinnande vatten var fullkomligt borta på morgonen. Jag fick också syrliga kommentarer.

-Du som mamma skulle ju kunna hjälpa Lina med läxan!

-Ehh.. va?? Vad tror du vi gör???

Jag skulle kunna fortsätta i en evighet om hur rent idiotiska kommentarer min dotter fick utstå ifrån så kallade vuxen, utbildad personal. Ja, dom är ju såklart duktiga och utbildade till att vara lärare. Men många, många har verkligen INGEN utbildning när det kommer till att se och förstå barn med diagnoser. Eller jag rättar mig själv. FLICKOR med diagnoser. En kunskap och utbildning i att förstå dom barn dom faktiskt jobbar med. För det är här den här jäkla skon klämmer. Flickor ska sitta stilla, le och helst vara tysta. Flickor ska inte svara emot, bli arga och frustrerade, dom ska va söta och helst inte finnas alls. Om dom nu inte är duktiga och skriver full pott på matteprovet förstås. Ja! Det är en ful och krass bild men den är min och den är skapad utifrån mig själv ifrån min skoltid och i allra högsta grad utifrån Linas.

Dom lärare som bara två år tidigare slagits för Anton försvann nu helt plötsligt. Jag var en asjobbig mamma som bad om resurser. Kan hon få extrahjälp? Kan vi göra si? Kan vi göra såhär? Vi fick himlande ögon och noll hjälp tillbaka.

Det gick bara inte längre och i början på 7-an bad jag rektorn om en ADHD utredning. Skolans skolsköterska, som träffat Lina i max 10 min, ringde upp mig och sa att hon gav sin yrkesbedömning på att en sån utredning skulle aldrig göras, för hon var helt säker på att Lina INTE hade ADHD.

-Va? Men har du ens träffat Lina? Är du utbildad för att ge en sån bedömning? Hur kan du veta så enkelt? Vad grundar du det i? Osv osv.

Sköterskan var så sur på mig efter alla frågor att hon nästan slängde luren i örat.

-Ja! Det blir iaf ingen utredning som skolan betalar! Hej då!

Alltså nu RÄCKER DET! Redan här kokade jag och jag fortsatte koka i tre år till. Jag ska inte gå in på alla turer, mail, brev, möten och höjda röster jag behövt att leverera för att Lina skulle få sin utredning och sen för att bara ta sig igenom skolan. Men det var ofta, mycket och det tog enormt mycket kraft och tid. Skolan vägrade att hjälpa till. Men vi fick en god kontakt med BUP och efter ett år fick hon den iaf och ja. Såklart hade hon ju en diagnos. Men inte ADHD. Utan ADD. Alltså samma problematik som ADHD fast utan hyperaktiviteten. Samma koncentrationssvårigheter, samma, glömska, samma impulsbeteende, samma frustration, samma sömnlöshet, samma misstro på sig själv och ibland ilska. Den stora skillnaden är bara att den vänds inåt istället för utåt. För Anton betydde diagnosen allt gott det kunnat vara. För Lina blev det tvärtom. Lina kände sig ännu dummare och även om det ibland gav lite lindring så kände hon skam och hopplöshet över att ens ha en diagnos.

Skolan såg nu på oss som besvärliga, tidskrävande och ett problem dom helst hade velat sopa under mattan. Det fanns plötsligt inga resurser, ingen extra hjälp och den enda personen som överhuvudtaget inte kräktes på oss var Linas fantastiska mentor och syslöjdslärare. Vilken fantastisk kvinna. Mitt i all hopplöshet stegade hon in och på norrländska försökte hon med nya möten, nya lösningar om och om igen. Men för att lyckas måste man ha rektorn med sig och det hade inte vi. BUP bad om en dyskalkyli-utredning (ungefär som dyslexi fast med siffror) då det visade sig att hennes närminne var väldigt ansträngt. Så när tester gjordes, visade det sig extra mycket i matematiken. Skolan vägrade. Den var för dyr och sånt lades inte pengar på. BUP kontrade med att om hon får den diagnosen kommer det ge henne möjlighet att få hjälp med andra saker i framtiden. Längre tid till prov, muntliga prov, etc etc. Inte minst hennes egen bild av sig själv. Förståelse. Men skolan vägrade. Dom tyckte det kändes onödigt då hon nu hade för kort tid kvar på skolan. Man ska kunna gå genom vårdcentralen och sen en logoped men av någon anledning kom vi aldrig så långt. Man behövde ändå ett godkännande ifrån skolan på något vänster så kanske gav jag upp mitt i allt. Jag minns inte. Det gjordes iaf inget ordentligt dyskalkyli test.

Men BUP gjorde ett ”för” test och enligt det hade hon alla kriterier för en diagnos. Typ 99 av 100%. Hade hon nu fått göra detta testet och fått sin diagnos hade det stått i hennes papper. Det hade hjälpt hennes dåvarande och även hennes framtida lärare att förstå att hon inte kan lösa ett mattetal hur som helst. Hjärnan registrerar inte och kopplar inte ihop siffrorna rätt. Hon har dessutom ett ett väldigt nedsatt närminne och det gör att matten är så gott som omöjlig att genomföra. Efter 15 min är hon trött som efter ett marathon och hon har ändå inte lyckats lösa ett enda tal. Gissa nu hopplösheten som nu kryper i kroppen. Förväntningarna, kraven, misslyckandet. När hon bad om hjälp fick hon svaret. Med ett litet hånflin.

-Men DET HÄR kan du väl?? Liiinaaa??? Va?? Det här borde du verkligen kunna. Det är ju matte på 5-ans nivå!

Hade du känt glädje då? Hade du velat velat vara på den lektionen då? Känt inspiration att lära?

Ja, såklart växte ju hornen på mig och jag blev helt enkelt skitjobbig! Jag ställde till med möten, drog och slet i både rektor och lärare. Kopplade återigen in BUP, som faktiskt var lika chockade som oss över hur skolan behandlade oss. Ok.. Dom försökte väl lite grann. Det kom någon mattelärare som skulle vara extra utöver extramatten. Men han var sällan där och det slutade ändå med att Lina och hennes lilla grupp fick i uppgift att rita på lektionen som merparten var helt utan lärare.

I slutet av 7-an och början av 8-an hade Lina börjat få panikångestattacker. Dom första, små, jobbiga, stressanfallen kunde hon häva själv. Sen blev dom mer och mer grava. När halva 8-an gått satt hon två timmar om dagen på toaletten och grät. Så hennes dagar såg ungefär ut såhär.

Ledsen och med ont i magen ville hon inte gå till skolan, men gick ändå. Kom dit, fick en attack, gömde sig på toaletten, grät hysteriskt i 2 timmar tills hon ringde mig och jag åkte och hämtade henne. Röd och svullen i ansiktet satt vi sen i bilen och djupandades tillsammans. Vi lyssnade på musik och försökte skratta bort det jobbiga som växte i hennes lilla bröst. Hon ville inte längre gå ut, inte träffa folk, inte åka buss, inte va på restaurang eller där folk pratade högt. Inte va på tunnelbanan eller ens någonstans mer än hos sin bästa kompis eller hemma. Tillslut blev rädslan bara att få en ångestattack så stor att den i sig utlöste det. När vi nådde 8-ans andra halva var Lina så ”sjuk” av dessa panikångestattacker att specialistläkaren på BUP valde att sjukskriva henne på heltid till en början. Den övergick sedan till en halvtids sjukskrivning.

Jag trodde nog att om hon bara fick en paus så skulle detta elände kanske lugna sig lite, en sjukskrivning från skolan låter ju helgalen i sig, men är kanske det enda rätta? Eller? Min tuffa, trygga tjej började gömma sig i stora hoodies och satt och slog sina knytnävar i väggen varenda natt till den var alldeles blodig. Hon har fortfarande små vita ärr efter dessa nätter. Men aldrig någonsin var hon utåtagerande mot mig eller någon i sin närhet. Hon har alltid varit den snällaste, finaste lilla tjej. Hon log och grät på samma gång. Har aldrig skrikit åt mig, aldrig svurit eller betett sig illa. Aldrig levt ut den enorma frustration som levde inom henne. Hon hade faktiskt inte ens en ”normal” tonårstid. Så all ångest forsade istället ur henne i form av panikattacker. Ibland önskar jag faktiskt att hon kunnat tömma ur sig själv istället för att bära allt inuti. Att hon hade skrikit och gapat rakt ut! Jag ville ruska om henne, ”väcka henne” upp ur det galna som pågick inom henne. Jag önskar så att jag kunnat hjälpt henne bära ångesten. Så hur gör man då som förälder till ett barn som är det första som någonsin blivit sjukskrivet på hennes skola? Jo man puffar, stöttar och försöker finnas där. Man fortsätter att ställa krav även om hon blev helt befriad ifrån läxläsningen. Man gråter, oroas och mår skit men kör på ändå. Linas läkare ansåg att läxorna var för mycket press. Så Linas och vår tid gick mest ut på att överleva 8-an. Att parera attacker som kom flera gånger varje dag.

I årskurs 9 skulle allt bli bättre! Hon hade ett härligt sommarlov, vi var på semester och allt började kännas ok igen. Men så blev det augusti och det var dags för skolan. Om det var jobbigt i 8-an så är det inget emot vad detta sista året blev. Lina mådde så otroligt dåligt så fort skolan var igång. Vartenda ämne gav panik och att ens sitta kvar på lektionerna var en kamp. Hon grät och kände sig fullkomligt värdelös. Hon gav upp all tilltro till lärarna och blev allt mer trotsig och kaxig. Hon upplevde att dom inte ville förstå henne och om någon betedde sig illa så stängde hon av. Hon tyckte att alla var emot henne. Blev hård, kall och började sakta men säkert bygga en mur omkring sig. Hon är så enkel egentligen. Visa bara lite intresse. Lyssna på henne och prata med henne så har du en vän för livet. Hon är på riktigt den mest roliga, lojala och ärliga människa jag någonsin träffat. Men dom såg bara en tuff tjej, full av problem som ingen vill ta i. Ändå var hon aldrig i närheten av Antons beteende, hans galna upptåg och tokigheter. Hans attityd. Men hon var tjej och hon var arg och ledsen och det vet vi ju att flickor INTE får vara. Det är fult, oacceptabelt och det ska tas bort!

Hur ofta hör vi inte sägas till en pojk som är arg.

-Jamen har du några muskler då? Visa musklerna. Är du stark.. Hahaha.. är du arg??

När en flicka är arg..

-Nämen är du arg? Inte så va?? Nää.. nu ska vi vara glada och inte hålla på såhär!

Efter Antons utbrott i skolan möttes han av varma händer, han drack kaffe med lärarna och dom skrattade åt händelsen. Naaaww.. charmiga Anton.. När Lina bara svarat emot möttes hon av iskall kyla och utanförskap! VARFÖR FÅR INTE FLICKOR VARA ARGA OCH LEDSNA?

Skolan fanns där, alltså byggnaden vad där. Men lärarna struntade nu helt i Lina. Jag bad om ett nytt möte med rektorn då situationen var fullkomligt ohållbar. Under det som faktiskt blev vårt sista möte så säger rektor Gunilla till oss.

-Lina.. om du inte tänker jobba och anstränga dig här på skolan så tycker jag att du inte ens behöver komma hit!

-Eh va?? Sa du just det du just nu sa?? Vi sitter ju på detta möte därför att ni vägrar att hjälpa henne??

-Jaa.. men helt ärligt ser jag ingen anledning till att Lina ens är här när hon inte vill göra sitt bästa.

-Vill.. VILL???

Jag brände av en väldigt lång mening jag inte tänker återberätta här. Sen gick vi hem och jag gjorde faktiskt en JO anmälan på skolan och rektorn. Även om jag visste att det inte skulle leda någonstans så ville jag bara få ur mig den enorma ilska och hopplöshet över att ingen.. Absolut ingen, såg Lina och hennes problematik. Dessa tre år av elände och ett rent helvete fick min bägare att fullkomligt rinna över. Så många tårar, Linas enorma tvivel på sig själv, en fullständig nedbrytning av en människas självkänsla och person. Mina tvivel på mig själv som mamma, alla timmar av undran, oro och hopplöshet. Vi orkade inte mer. Varken Lina eller jag. Jag var så självsäker och stark när jag lämnade rektorns kontor men inom mig grät hela min själ.

Jag skickade såklart ändå Lina till skolan trots rektorns uppmaning om att hon lika gärna kunde stanna hemma. Hon gick faktiskt 9-an ut men det är synd att kalla det skolgång. Hon hade gett upp. Det fanns absolut ingenting kvar att kämpa för. Hon hade MVG i musik och bild och det var dom ämnena som hade fått henne att skina upp.

Vi flyttade till Mallorca och Lina tog ett sabbatsår mellan grundskolan och gymnasiet. Ett år utan måsten och krav. Utan skuldbeläggning och självhat. Sol, vind och vatten. I ett år vilade hon och panikångesten försvann mer varje dag. Tills det att ett nytt läsår kom och ett beslut om att plugga eller jobba kom. Hon pluggade nätt o jämt upp ett godkänt betyg i matematik (med en väldigt massa hjälp) på distans för att kunna söka in på gymnasiet. Men kurserna var tillsatta och det var såklart helt omöjligt att få en plats så sent! Men när hon vill något, min skrutta så ger hon sig inte. Så hon letade reda på Kulturama rektorns mailadress. Hon skrev ett mail och förklarade att ni MÅSTE ta in mig och ni måste göra en plats till mig och det här är min story. Hon bifogade några låtar hon gjort och väldigt fort svarar rektorn att hon låter jätteintressant och att hon var välkommen på en intervju. Det finns ingen plats men vi skapar en åt dig om du klarar intagningsproven. VA????? Wow!! Så hux flux från ingenstans är Lina på väg tillbaka till Sthlm på intagningsintervju och in på Kulturama. ”Ja! Jag var orolig varenda sekund. Hur ska detta gå? Panikångest, prestationskrav, stress. Tänk om allt börjar om igen?? Skulle hon ens KLARA att gå i gymnasiet??”

Hon gjorde intagningen och hon kom in på linjen Sing & Song Writer. Så plötsligt skulle min sköra, tuffa och tufsiga tjej bo ENSAM, utan familj i Stockholm. Vi i ett helt annat land. Med plugg och stress upp över öronen. Herregud! Jag famlade så i beslutet att låta henne åka eller inte. Jag pratade med BUP, jag pratade med vänner, med andra kunniga och frågade alla om deras åsikt i detta. Hennes bästa kompis mamma erbjöd sig att ha henne hos sig och när den lösningen kom så lät jag och hennes pappa henne åka. Någon sa något som etsade sig fast och som jag många gånger fick övertyga mig själv med när jag själv, hårt, ifrågasatte min mammaroll.

-Men var är det egentligen för skillnad på att gå på internatskola själv mot att bo hos bästa kompisens familj och gå på gymnasiet? Ja?? Vad är skillnaden?

Vi lät henne åka ifrån Mallorca, ifrån mig, ifrån trygghet och hem. Ja, jag grät.. morgon lunch och middag. Länge.. jag grät och jag ångrade mig. Kom hem igen! Vi ordnar något åt dig här. Kom hem hjärtat. Men Lina var så bestämd! Hon vägrade! Hon trivdes i skolan och det var där hon absolut ville vara.

I hennes journal stod det skrivet att Lina hade ADD, att hon behövde små pauser ibland där hon skulle få ta en nypa luft. En bensträckare där hon kunde gå ifrån lektionen för att orka om ljudnivån blev för hög, det stod att hennes närminne var kraftigt försvagat och att hon kämpade med panikångest osv osv. Hela hennes kamp nedskriven på några få viktiga rader. Dom viktigaste då i hennes liv. För att det överhuvudtaget skulle kunna fungera. Jag ringde och jag mailade rektorn, jag mailade mentorn men det kom aldrig några svar tillbaka. Eller jo. Det kom något svar någongång att allt var under kontroll och att jag inte skulle oroa mig. Minsta lilla så sätter vi oss och pratar om det. Det lovade dom.

Åh vad braaaa!! Äntligen vuxna som ser, som förstår och som tar ansvar! Eller inte!!

Lina som missat en stor del av högstadiet hade ju tappat massor och även om hon i början lyckades komma ikapp lite så räckte det aldrig hela vägen. Det skulle pluggas noter och noter påminner om matematik så det var ju bara att glömma. Hon halkade efter, hon strök ämnen på löpande band. Lärarna lät inte henne ta sina pauser, nya möten, lärare som kände sig förolämpade av att hon gick ifrån deras lektion, trots dom viktigaste raderna om hennes person! Osynlig igen! Ingen brydde sig! Ingen förstod! Såklart var snart panikångesten ett faktum igen. Även om den aldrig blommade ut som tidigare så fanns den med henne hela tiden i gymnasiet. Skillnaden är bara att hon lärde sig att leva med den. Någonstans här på vägen så peppade vi Lina att börja gå och prata med en urduktig samtalsterapeut, hon arbetar med KBT (kognetivbeteendeterapi). Enkelt förklarat så ältar man inte dåtid, utan fokuserar på nutid och hur man kan lösa problemen. Otroligt effektivt. Lina fick ett enormt förtroende för henne och längtade snabbt tills nästa möte.

Med bara 1/2 termin kvar sen, så valde Lina att hoppa av gymnasiet och faktum är att både jag och hennes pappa (samt terapeuten) tyckte att det var det bästa. Hon var på nytt på väg ner i det där svarta hålet och det var liksom inte värt det. Jag anser att OM hon nu någon gång vill plugga och känner motivation för det så kan hon göra det då. Det finns kvar och alla möjligheter med det. Man DÖR inte om man hoppar av, det är inte fult och det är inte fel om det inte passar för en. Självklart önskar Lina och vi oxå såklart att hon var en skoltjej, att skolan passade henne och att allt hade fungerat. Men om det inte fungerar så måste hälsan komma först! För det är så att ingen vill vara krånglig, ingen vill va ”dum”, alla vill sitta där med bra poäng på proven och fina betyg. Fungerar det inte så BEROR det på något. Men hon är inte det och det får vara så. Det är ok! Hon kommer att hitta rätt väg ändå. SIN VÄG! För det är faktiskt så! Skolan är inte för alla. Vi trodde alla att det skulle bli bättre när hon blev äldre, att folk skulle förstå. Att dom skulle se och höra henne. Men det blev inte så! Inte alls faktiskt.

Lina jobbade ett år i Sthlm. Träffade sin stora kärlek och nu som ni kanske vet är hon tillbaka med honom här på Mallorca igen. Jag är så lycklig idag att jag lät henne flyga själv. Att hon fick växa inom sig. Hitta sig själv. Det har gjort henne så otroligt stark. Hon är så smart, så allmänbildad och så vaken. Du skulle aldrig märka att hon haft problem i skolan, om du inte bad henne räkna ut ett mattetal. ☺️ Hon dog inte av att hoppa av gymnasiet och livet är inte heller över. Hon är här och hon håller på att starta sitt eget företag. Hon har det bara i sig. Gåvan.. att jobba med händerna. Hon bara kan. Jag lovar och svär att inom några månader har hon eget företag och driver sin egna Beauty Salon här på Mallorca. För det är så.. hon har hittat rätt väg.. SIN väg. Man får göra allt i livet men man får aldrig någonsin ge upp, och om man ändå trots allt gett upp. Försök igen! ❤️

Kärlek och kramar ifrån en lejonmamma! 😘

Länkar:

Flickor och kvinnor med ADHD & ADD

Vad skiljer ADD ifrån ADHD

ADD -Hypoaktiv ADHD

Publicerat av

Mamma till restaurangerna La Perla, inredare och designer på soliga Mallorca.

38 reaktioner till “En flicka som log och grät på samma gång.

  1. Wow rakt in i hjärtat!! Känner så med mig! Kändes som om de var mig du skrev om och skolan. Dock inga föräldrar som stöttade. Gud vad jag gråter, känns som ett tomt stort hål i hjärtat. Känner mig fortfarande helt jävla värdelös ibland och tänker direlt på Hur dålig jag är.. tänk om de hade funnits någon lärare som hade sätt mig och stöttat mig. De ändå ja fick höra är att jag behöver inte gå på lektionerna för jag kommer ändå få IG i ämnena. Helt galet!!!

  2. Hej Åsa ❤️
    Har nyligen hittat din blogg…såg ditt inlägg men ville läsa det i lugn och ro och det blev först nu..

    Det du skriver om förstår jag så väl…smärtan att se sin dotter ha ångest,panikattacker,svårt att sova,nästa ingen ork att koncentrera sej i skolan mm

    För vår älskade lilla dotter började det redan i 1:a klass….jag kunde inte förstå varför hon som var ett sprudlande energiknippe började sluta sej,blev rädd för allting och ögonen som var så fulla av liv och bus blev tomma….😢

    I 3:an så tyckte hennes fröken att hon det skulle göras en dyslexis utredning på Deborah…den visade att hon hade kraftig dyslexi men det gnagde i mej att det måste vara nåt mera som inte stämmer.

    I årskurs 5 så mådde hon så dåligt att hon sa en dag till mej att hon inte ville leva längre utan åka upp till himmelen till sin morfar..( min älskade pappa som barnbarnen avgudade fick cancer och hade dött 2 år tidigare )….jag fick en chock och satte desperat igång snurran som skulle så småningom leda till en utredning.

    Varför jag inte dragit igång en så tidigare var att jag lyssnat för mycket på min svärmor som är en fantastisk lågstadielärare och hon hävdade bestämt att Deborah inte hade nån diagnos och behövde nån utredning…sanningen var väl att svärmor inte ville se att Deborah hade problem😔

    Jag tog henne även till läkaren och bad att hon skulle få ta prover på sköldskörteln. När jag berättat hur dåligt hon mådde och att hon inte ville leva så sa den kvinnliga läkaren kallt att ” det är väldigt vanligt bland unga tjejer ” och att hon inte tyckte att det skulle tas några prover..

    Jag blev så arg att jag höll på att koka över🤬…bestämde mej efter det att ta saken i egna händer och börja leta efteralternativa behandlingar och allt inom kosttillskott som kunde hjälpa.

    Utredningen visade på ADD och vi blev erbjudna medicin vilket jag avböjde.

    Har alltid varit noga med kosten till mej och min familj ( har en äldre och yngre son och min man❤️ )…så jag började tidigt ta bort socker och snabba kolhydrater för oss för jag såg tidigt hur negativt det påverkade Deborah.

    Vändningen kom när jag hittade ett kosttillskott som hette Fit Line.
    5:e dagen med det så somnade Deborah inom 10 min !!! ( det tog alltid 2-2,5 tim )

    Jag var alltid tvungen att ligga med henne i sängen för att hon till slut utmattad kom till
    ro efter tårar ångest och ilska 😢

    Nu i och med kosttillskottet så fick hon extra näring som hennes kropp så
    desperat behövde för att funka…jag var så lycklig att jag grät av glädje att se min lilla tjej somna med ett harmoniskt leende på läpparna❤️

    Vi gick till en näringsterapeut och hon berättade att barn med diagnoser har läckande tarm och får därför inte ett högt närings upptag och behöver probiotika för att läka mage och tarm.
    Därför behövs också kosttillskott för barn med olika diagnoser.

    Gick många gånger till näringsterapeuten och gjorde dyra behandlingar som tyvärr inte gjorde så stor skillnad.

    När Deborah började vårterminen i 7:an
    så hittade jag en behandlings metod som hette Frekvens scanning.

    Kvinnan som arbetade med den berättar att man scannar kroppen med 12 volts el och den läser av vad som belastar kroppens form av bakterier,parasiter,virus,borelia,maskar,tungmetaller mm

    Nu kom den stora vändningen !!

    Hyrde apparater för hemmabruk ( ena sonen fick högt utslag på borelia vilket förklarade varför han så ofta blev sjuk trots bra kost och kosttillskottet Fit Line som nu hela familjen tog ).

    Deborah orkade bara med en timmes behandling hemma i veckan..hon blev helt slut. Denna behandling sättet även igång en rensning på det mentala planet då allt i kroppen hänger ihop 😉

    Deborah som hade hatat varje dag i skolan från årskurs 2 och haft väldigt svårt att göra läxor trots att jag gjorde allt för att hjälpa henne satt alltid med henne och och pluggade med henne i 10 min intervaller…mer orkade hon inte.

    Efter några veckors behandling så kom en rensning på det mentala planet och hon fick vara sjukskriven en vecka och satt mest i mitt knä och grät.

    Hon gjorde som sagt behandling hemma hela vårterminen i 7:an.
    I skolan var hon extremt blyg,hade svårt för att prata,var rädd för allt som var nytt och som hon inte gjort förut och väldigt trött hela tiden. Glömde saker överallt hade inte koll på läxor,prov mm

    När hon började I årskurs 8 så hände det fantastiska !!

    Första läxa dom fått ( matte ) tog hon fram och satte sej och började jobba med utan att jag bett henne…!!!??

    Jag trodde nästan att jag drömde och sa att jag så snabbt jag gjort maten klar skulle hjälpa henne.
    Deborah sa lugnt att det behövdes inte utan hon fixade detta själv !!!

    Jag fattade ingenting och kunde inte tro mina ögon eller öron !!!!

    Varje plugg tillfälle som jag hade med Deborah ( hon klarade aldrig av att gör något själv ) kantades mest av att hon var så galet trött och inte orkade koncentrera sej på sina uppgifter…hon hade väldigt låga betyg utom i slöjd,bild & musik för hon är en väldigt kreativ själ 😊

    Höstterminen i 8: an fortsatte på samma sätt och jag och maken fick ofta nypa oss i armen för att se så vi inte drömde😳

    Debora fixade läxorna själv utan hjälp och höjde den HT sitt betyg i alla ämnen…några i två snäpp 😃🙌🏻
    Hennes grova dyslexis var nästan som bortblåst och hon började låna tjocka böcker som försvann i och njöt av läsningen !!! Detta hade varit en OMÖJLIGHET för ett halvår sedan !!!

    Så för att förklara behandlings metoden..
    Frekvens scanningen läser av kroppen vad som belastar den och sen behandlas det som inte kroppen och imunförsvaret orkar med…man hjälper kroppen på traven.
    Dessa barn med diagnoser som redan har ett lågt närings upptag pga läkande tarm…får då hjälp att få bort det som blir för tungt för kroppen att då bort själv ( då den har för lite bränsle..alltså näring för det !!
    Resultatet blir att kroppen får en chans att jobba utan den tunga ryggsäcken med ( bakterier,borelia,maskar mm ) som drar ned energin och orken i kroppen.

    Detta blev väääldigt långt men ville berätta för dej allt jag kommit fram som hjälper vid diagnoser 😊

    1.Ett lättupptagligt kosttillskott,flytande jag har prövat många men Fit Line är outstanding 😊👌🏻
    2.Probiotika har provat dom bästa märkena med Innate flora 50-14 är BÄST
    3. Frekvens terapi ( apparaten heter Es-teck ). Jobbar nu själv med denna apparat😊🙌🏻

    Om din dotter inte har prövat dessa saker så skulle jag VERKLIGEN rekommendera henne att göra det !!

    Vår dotter Debora är nu 17 år och går 2:året på samhälls linjen i Täby.

    Hon har höga betyg är extremt social,glad och väldigt utåt riktad,hennes styrkor i skolan är att skriva fantastiska uppsatser och texter,hålla föredrag och hon älskar att ta plats i livliga diskussioner på lektionerna.
    Det kreativa har alltid varit en stor del av henne och där är hon alltid stark.

    Summan av detta : Dessa 3 saker som jag hittade efter mycket sökande gjorde så att vår dotter äntligen kunde blomma ut och få njuta av livet utan att ha alla dessa käppar i hjulet som hela tiden förstörde hennes liv..😊❤️

    Detta blev långt Åsa😅…vet inte om du orkade läsa allt men jag ville dela med mej vad jag hittat för lösningar.

    Sonen fick bort all borelia och infektionerna och förkylningarna upphörde efter ca 5 mån 😊🙌🏻

    Stora kramar ❤️❤️❤️
    Helena Sköldeberg
    När

    1. Hej Helena! Åh WOW!!! Vilket medd som jag hittade först nu!!! Oj! Så fint och medkännande. Jag är så glad för hela familjens skull! Så fantastiskt att ni hittade er väg! Stort grattis till dig du kämpande lejonmammi. Som du slitit! Kärlek till er och framförallt Deborah. Kram 😘❤️

      1. Tack detsamma❤️😘 Grymma mamma❤️👊🏻Såå underbart att det går så bra för din dotter nu och att hon är så lycklig nu och hittat sin kreativa väg i livet😃🙌🏻❤️✨
        Stoora kramar till er båda ❤️❤️

  3. Tårarna bara rinner. Vi har tre års högstadie bakom oss med kaos, en dotter med samma historia. Panikångest,depression, noll hjälp fr skola mm Hon klarade 2 tim på frisörlinjen sen kom hon hem… ner i svarta hålet av misslyckande igen. Nu läser hon upp grundämnen och har världens bästa lärare,dem peppar,berömmer och SER varje elev. Nåt som inte hände i högstadiet. Jag säger som du: livet kan gå bra utan fullständig skolgång. Hennes dröm är att jobba med naglar,smink,fransar etc. Hon ska få läsa er historia och få hopp.

    Kram från en rödgråten mamma nu

  4. Vad jag önskar att jag haft vuxna i min närhet som sett mig, hjälpt mig och kämpat för mig som du. Jag är i din dotters ålder och har haft problem i skolan så länge jag kan minnas. Ingen har någonsin trott på mig förutom kuratorn på min högstadieskola som kämpade och slet för att jag skulle få utredning för ADHD, Dyslexi och Dyskalkyli, men ingen lyssnade. Gång på gång blev jag nervärderad när jag bad om hjälp, utskickad från klassrummet för att jag inte kunde koncentrera mig och skrattad åt när jag inte klarade av de enklaste uppgifterna.
    Mina föräldrar är fantastiska MEN dom har aldrig trott på detta. Alltid bara sagt att jag varit ett busigt barn och oengagerad i skolan. De har aldrig trott på att jag har diagnoser för tjejer har inte det..
    Och tro mig jag är inte oengagerad jag har kämpat varje varje dag. Gått på extra matte, extra svenska, extra engelska osv. Inget har hjälpt, ingen har sett mina behov. När jag började gymnasiet sa min klassföreståndare att han aldrig trodde jag skulle ta studenten. I princip alla lärare under min gymnasietid nedvärderade mig. Min mattelärare suckade varje lektion och försökte få mig flyttad till en annan klass för att slippa hjälpa mig. Jag kämpade varje dag och hade grov ångest men var alltid den glada, spralliga tjejen utåt. Jag gick ut gymnasiet men inte med fullständiga betyg. Ett enda ämne var det som drev mig och det var entreprenörskap. Där fick jag vara kreativ, uttrycka mig på ett sätt jag inte kunde i andra ämnen. Det var inte texter och uppsatser, det var kreativitet. Min lärare i entreprenörskap är den personen som fick mig att inse att jag kommer ta mig någonstans även trots diagnoser och dåliga betyg. För jag har något jag också. Jag kämpar än idag med mina diagnoser och tyvärr påverkar dom mig väldigt mycket. För varje år tycker jag att de blir svårare att hantera. Men jag är för feg för att söka hjälp nu när ingen trott på mig under alla år. Om jag levt i 22 år såhär borde jag kunna göra det hela livet tänker jag. Vill tacka dig Åsa för att du delat detta inlägg. Det är fint, ärligt, öppet och främst viktigt!! Det får mig att inte känna mig lika ensam och ger mig lite hopp ändå att det finns vuxna som dig. Tack och kram till dig och din dotter!

    1. Hej lilla vän!

      Åh vad ledsen jag blir. Men ändå glad, att du ville skriva till mig. Det är så tråkigt och sorgligt och fullkomligt HYSTERISKT jobbigt med okunniga människor. För det är exakt det detta handlar om. Dom vet inte och dom förstår inte. Be dina föräldrar läsa detta blogginlägget! Be dom läsa alla kommentarer om detta enorma problem som flickor (och även pojkar) utsätts för varje dag. Be dom läsa, be dom lära sig. Utan kunskap är vi förlorade. Dom älskar ju dig huvudlöst såklart, och vill ditt bästa. Men för att göra det så måste dom veta och förstå. Å du min fina. Med dina 22 år så är det din plikt att ta hand om DIG. Att se till att du får det du behöver. Ingen behöver veta. Säg inte ett ljud till ngn om du inte vill. Men gå till din vårdcentral och kräv en utredning. Det är så man måste göra. Som vuxen går det dessutom snabbare än när man är barn. (Oftast) Gå dit. Förklara hur det ligger till och sen är det bara att åka med. Du måste tro på dig söta. Om inte du tror och kämpar för dig! Vem ska annars göra det? Du måste vara dun bästa vän, och den tjejen där inne i dig behöver dig just nu. 22 år är bara början av ditt liv. Du skulle få så mkt förståelse för dig själv. Det skulle öppna dörrar och kanske stänga andra du inte behöver längre. Ge inte upp vännen. Ditt liv har just börjat. Även om du står med vingliga ben så står du och du måste stå upp för dig. Hör du mig nu! Gå och beställ en tid. Se till att du får din utredning. Sen väljer du vem som ska få veta eller inte! Ok! Det får bli ditt nyårslöfte! ❤️ OK?? 😉

      Du kan göra allt du vill i livet. Allt! Du har redan hittat drivet union dig. Det finns där. Nu ska du bara hitta vilka verktyg DU behöver för att göra det bästa av det. Du kan! Jag lovar!

      Miljoner kramar till dig! Å har du inte redan skrivit ner i din almanacka om att gå till vårdcentralen så gör det nu! ⭐️ (Vill du får du gärna höra av dig till mig om hur det går)

      All styrka till dig ❤️

  5. Hej Åsa,
    Jag måste bara ge dig så otroligt mycket beröm över hur mycket du har kämpat för din dotter. Jag önskar mina föräldrar gjort detsamma (oavsett resultat) och försökt förstå mig. Även jag känner igen mig mycket och fick diagnosen ADD vid 19 års ålder. Kortfattat gick jag folkhögskola efter gymnasiet för att få mina betyg och det är något av det bästa jag gjort för min skolgång och mitt självförtroende! Det är verkligen ett tips för dom som vill hoppa av gymnasiet men ändå vill ha sina betyg 🙂

  6. Jag blev väldigt berörd av er historia. Min dotters första 6 år i skolan var helt bortkastade, ren katastrof. Jag tackar gudarna att hon aldrig slutade gå dit. 7-9 fick hon en fantastisk mentor och all hjälp man kunde önska.
    Vi fick rådet av skolpsykolog att vi kanske borde testa för ADD. Vad är fördelarna jämte nackdelarna med att få diagnosen på papper? Hon har konstaterad dyslexi.

  7. Jag hade PRECIS likadant . Nu har jag diagnosen ADD , panikångest & specifik personlighetsstörning. Känner igen mig så mycket i henne . Jag har heller ingen utbildning eller betyg men jag har körkort , jobb & lägenhet 😉💛👍

  8. Åsa! Bra skrivet! Jag har inga ord. Går igenom samma situation. Trodde att Sverige var bättre med att vāgleda ungdomar. Jag bor i Nederländerna och här finns mycket lite resurser. Härligt att Lina har fått tillbaka sitt självförtroende och är lycklig!❤️ ❤️❤️

  9. Tack Åsa! Min flicka går igenom detta just nu. Gud vad jobbigt detta är, jag fattar knappt hur vi ska klara oss men det kommer gå. Jag läser dina ord och gråter av sorg men även av lättnad. Det finns goda chanser att det blir bättre någon gång i framtiden. Grattis till din fina flicka❤️

    1. Hej! Jag gick igenom nästan exakt samma sak. Fick godkänt i 3 kärnämnen i 9an tillslut, med mycket fusk från skolans sida för att det såg dåligt ut om elever gick ut med IG. Jag kom in på ett gymnasium som sket sig, gick om 1a ring 2 gånger innan jag gav upp. Började jobba och ingenting fungerade, kände mig så felplacerad överallt. Fick adhd diagnos och en massa hjälp på köpet. Hittade jobb som passade mig. Har ett jobb jag trivs så himla bra med, jobbar mer än halvtid för att jag inte tycker det är jobbigt, och pluggar samtidigt heltid till behandlingspedagog på yrkeshögskola ❤️ Idag har jag fått så mycket hjälp att jag inte ens kan minnas hur jävligt jag mådde. Jag förstår inte hur jag stod ut och hur jag tog mig igenom det. Men det gjorde jag. Skriver för att skänka lite hopp till er som sitter i samma sits. Det blir bättre! Fokusera på det som är roligt. Skit i skolan om den inte funkar, om man vill kan man göra det senare! ❤️❤️❤️

  10. Kunde inte sluta läsa (även om jag eg skulle lagt mig för länge sedan;-) ).
    Blev berörd och när du beskriver denna känsla, ångest din dotter gick igenom, så känner jag igen mig. Jag hade också det tufft i skolan, men med läsningen… jag slet läste läste läste och förstod inte vad jag läste. Otroligt berörande text du skrev och berättade, både hur Lina kämpade och du.
    Så tråkigt att många inte förstår eller försöker. Jätte bra ämne och inlägg. Det du beskrivit har översatts till mer begriplighet för andra, där tydlighet till förstående behövs.
    Skolor skulle fått till sig detta inlägg för möjligen kunna få till sig förståelsen och därmed kunna stötta på rätt sätt.
    Kram

  11. Hej Åsa,
    Åh blir så berörd av det du skriver.
    Har en dotter som går 1:a på gymnasiet. Ett rent helvete från 7-9 som inte tog våra problem på allvar. Jag som mamma vädjade i skolan att min dotter skulle få extra hjälp i matte.Bla bla finns inga resurser för det. Hon fixande inte 9:ans matte utan fick ett F. Hon tappade all sin självkänsla och fick svår ångest.Men nu på gymnasiet har dom tagit detta på allvar. Så nu ska hon utredas ordentligt för att se om hon har någon diagnos. Men när du skrev om ADD, så känner jag mycket att det passar in på min dotter.
    Tack för att du skrev om detta.
    Kram Marika ❤️

  12. Tack för att du delar med dig! Vilket kämpande….
    har själv en dotter på 15,5 år som nyligen vart på tre besök på bup för massa tester. Troligtvis kommer hon nog få sin adhd diagnos nu , fast det dröjer ytterligare.
    Det har slussats mellan specialpedagog logoped å bup å nu börjar det närma sig…. hon kämpar så mycket och pluggar hela tiden för att bara hänga med, men hon gör det ändå.
    Hon är inte hyperaktiv dock men mkt dåligt arbetsminne, hör ALLT, dålig uppmärksamhet och koncentration, impulsiv osv
    Ledsen att det dröjt så många år att få komma vidare… tror hon gick i sexan nä de sa hon inte riktigt klarade vissa mål. Hon går i 9an nu….

    1. Vår skola har däremot varit fantastisk även om vissa saker tagit tid. Hon har sedan länge anpassningar tex muntliga prov, längre tid på sig osv.
      De ser efter henne bra där och ingen tycker något är konstigt. Det är bra.

  13. Efter att ha läst ditt fantastiskt målande inlägg om Lina och din mammaroll sitter jag här och storgråter. Det är nog första gången jag går tillbaka och vågar känna och kanske också se att allt inte var mitt fel.

    Det var nämligen precis för mig som med din Lina. Fast mitt började redan i mellanstadiet, och jag fick problem med alla ämnen utom bild, musik, slöjd och gymnastik. Min mamma kämpade också med möten, lärare och rektorer under mellan och högstadiet. Men… jag tror att hon gav upp någon stans på vägen. Jag fick göra flera iq tester, bup var inblandade, skolsyster och psykologer. Resultatmässigt på alla tester låg jag högt över medel. Min iq var tydligen inger fel på, tvärt om. Så varför kunde jag inte prestera? Min klassföreståndare sa en dag när jag mötte henne i skolkorridoren,

    ”Det är väl Synd att du inte fixar ett skit i skolan om du nu är så jävla smart”.

    Jag minns att jag blev helt kall. Schockad låste jag in mig på toaletten och grät i timmar. Jag gick inte till skolan på en vecka efter det.

    Det var så otroligt tungt. Skolan, vännerna som alltid fick bra betyg, och mina föräldrar som gett upp. När min bästa vän senare gick bort i Backa branden i Göteborg orkade jag inte längre. Jag låste in mig på mitt rum i två månader och tog beslutet att somna in. Världen och mina föräldrar klarade sig bättre utan mig, och jag ville träffa min vän igen. Jag tömde nog hela medicinskåpet hemma och svalde så mycket jag kunde ihop med en flaska vodka. Jag var 14 år.

    Jag hade inte svarat min mamma på hela förmiddagen så hon bröt sig tillslut in och hittade mig livlös. Magpumpad och i livet igen lämnade mina föräldrar mig på ett hem. Ett låst hem. Där fick jag bo för ytterligare utredning. Jag var deprimerad hade ptsd och ADD. Jag bodde sedan på hem tills jag var 18 och fick min första lägenhet.

    Det gör mig både ledsen men också varm i hjärtat att höra hur du funnits där och kämpat för dina barn. Hur du krigat och aldrig gett upp. Hur du trott på dom och fyllt på deras självförtroende när det sviktat. Och jag blir så in i lycklig över att läsa att din fina tjej hittat Sin väg trots allt. Stark tjej och stark mamma.

    Jag är vuxen idag och har fortfarande inte hittat ”min väg”. Men jag har funnit en fantastisk man som förstår mig och tror på mig som ingen tidigare gjort. Han ser inte bara mitt yttre som alla andra. Han ser verkligen Mig. Och vilken fantastisk känsla det är! Varje dag ger det mig mer styrka och glädje än jag haft i hela mitt liv. Men framförallt sån otrolig tacksamhet. Och jag är nu övertygad om att jag kommer hitta min väg.

    Så, Stort tack Åsa för att du delar med dig. Ingen pratar om flickor med ADD. Speciellt inte förr. Tack för att du, genom din text, får mig att inte känna mig ensam och känna att allt inte bara var ”fel på mig”. Du ska ha en sån jäkla eloge för vilken super mamma du är! Och stort grattis till Lina <3

    /M

    1. Men Malin!

      Oj oj!! SOM jag önskar att jag funnits i din närhet när du var liten och vilse! ❤️ Vet du! Det är ALDRIG barnens fel. Det var inte DITT fel! Det var okunniga, oengagerade och fyrkantiga vuxna som inte gav dig dina verktyg du hade jobbat bäst med. Jag blir så oerhört ledsen när jag läser om ditt liv. Inlåst?? Så oerhört dumt! Dom var rädda om dig, älskade dig och satte dig därför i bur. Istället för att boosta, lyfta och blåsa luft under dina vingar så att du kunde flyga fritt. Jag känner din smärta genom din text! Det gör mig så ont.

      Jag hoppas att du nu SER att du bara blev drabbad av okunnighet. Att du fått hjälp att läka. För det är inte rättvist! Det ska inte vara så! Dumma, dumma vuxna! Usch!!

      Du är säkert smartare och mer skarp än många många andra. Men om man inte får lära sig hur man öppnar den dörren så omvandlas det till frustration och depression. Jag tycker du ska uppsöka ngn som jobbar med KBT. Om du bor i Sthlm kan jag tipsa om den bästa! Nöj dig inte med att det är bättre nu. Du har garanterat variga sår fortfarande! Du behöver lära din hjärna att det INTE är fel på dig utan världen där runt omkring!! Ok!! Kan du lova mig det?? Tänk rätt! Det var INTE ditt fel! ❤️

      En stor varm kram till dig Malin och ge dig ut och flyg nu. Världen är din! 😘❤️

      1. Hej Åsa. Tack för din text, både jag och min dotter ser enorma likheter i hennes nuvarande situation. Hon fick energi av att läsa om ”sina” problem och igenkänningen, energi till att vilja hitta lösningar och förstå att de finns. Nu går hon i gymnasiet och problemen bara ökar, speciellt kring inlärningen och förmågan att minnas. Förhoppningsvis hon inte har fallit så djupt ner men väl så står hon inför svåra utmaningar. Har också stött på lärare som suckat och ”dumförklarat” henne. Dyslekti utredning påstås ha startats upp men ingenting har hänt på 4 månader… Tar gärna namnet på KBT-psykologen. Det skulle ge henne lite styrka och ett sätt att skapa egna verktyg.
        Varmt tack!

  14. Tack för att du delar med dig😊
    Har själv en son med adhd och känner igen mig i det du beskriver (även om vi haft tur med förstående lärare för det mesta)
    Det är verkligen skitjobbigt att tar så mycket energi från alla i familjen.

    Har varit på er Pärla och ätit. Suupergott!
    Längtar att prova den nya nästa gång vi besöker Mallorca.
    Lycka till Lina med dina planer😊

  15. Tack snälla för att du tar upp detta.
    Jag har själv 2 barn där ena har Add och andra adhd. Jag har kämpat hela deras skolgång med rektorer, Bup och olika team men det slutade alltid med samma resultat , att skolan nonchalerade vår rop och rättigheter på resurser. På ett möte slog tom läraren ett block i huvudet på min dotter och sa ” jag blir så arg på dig då du inte gör det du kan” jag vart stum och handlingsförlamad efter det och det kändes som allt man sagt och gjort inte gick in i rekor och lärarnas huvuden. Detta var tom en vårdlinje och jag frågande ang deras kunskap i detta ämne , men svaret var ” vi har grundkunskaper ”. Dessa kunskaper visades ”tydligt” sina brister genom deras agerande.
    – de låste dörren då hon sträckte på bena , och satte ogiltig frånvaro.
    – de sa du har medicin så du ska nu funka som alla.
    – vid placering i klassrum satte de henne alltid mitt i vilket var värsta stället för henne( enligt dom ska det vara lika för alla)
    Jag kan fortsätta att göra denna lista så lång , om en man skulle ta upp allt min dotter fått utstå.
    Jag ringde skolnämnden och de ville ha in en anmälan på detta , men min dotter sa nej hon orkade inte.
    Hon tog studenten utan fullständiga betyg .
    Men har nu läst in alla på distans istället.
    Jag är så stolt över mina barn som fått kämpat sig igenom den fruktansvärda skolgång de fått genomgå.
    Detta måste uppmärksammas ,för hur länge skall skolorna få göra som dom vill, och barnen med särskilda behov behandlas på detta sätt.
    Åter igen tack för att du lyfter fram detta.

  16. Tack för ett inlägg som berör! Tack för att du delar med dig av Dina erfarenheter!

    Jag blir så otroligt förbannad när jag läser att skolan har mage att säga att din dotter inte behöver komma till skolan och att det inte finns resurser att ordna med stöd och utredningar… FY!! Detta får inte hända, jobbar själv i skolan med just barn som av olika anledningar behöver extra stöd och anpassningar för att trivas, känna sig trygg och på bästa möjliga sätt klara målen i skolan.

    Det är så viktigt att ha ett bra samarbete mellan skola och hem samt externa aktörer som exempelvis BUP. Och det verkar som att du som mamma verkligen försökte få till detta – utan minsta intresse från skolans sida. Skamligt! Skolan är skyldig att sätta in stöd oavsett diagnos eller ej. Personalen ska bemöta, förhålla sig samt anpassa utifrån behoven hos eleverna. Man måste inte ha en diagnos för att detta skall ske.

    Sänder varma tankar och styrka till Er som kämpat så för detta!

    God Jul & Gott Nytt År!

    //Specialpedagogen

  17. Å va det kändes att läsa detta!! Har en nästan haft en identisk situation med min dotter. Vad man fått kämpa och slåss för henne och vilka fruktansvärda kommentarer hon kunde få av lärare. -Skönt när du inte var här förra veckan, -hörde att du fick MVG på nationella i svenska, måste ha varit ett lätt prov. Alla lärare är lika förvånade att du fick det. Osv osv..
    Men likt din dotter så har min ur detta utvecklat en sån styrka och jag är övertygad om att hon kommer klara precis vad hon vill!

    Lotta

    1. Lotta!!

      Hejja våra fantastiskt starka och coola döttrar! Dom skapar något annat inom sig som ingen någonsin kan röra.

      Och hejja oss lejonmammor som slåss för våra barn. Dessa inkompetenta och rent elaka människor som säger såna fula saker kommer bli uppätna av karma. Jag tror verkligen det!

      All kärlek och styrka till er båda! ❤️❤️

  18. Hej!
    Känner igen det du skriver. Min dotter går i 9:an nu och har F i matte. Jag har tryckt på att dom skulle göra en dyskalkeli utredning ända från 6-7e klass men det fördröjdes hela tiden. Hon gjorde några sk ipta test och utifrån dom testen så är det inlärnings och ordförståelse problem. Hon ska få hjälp utifrån att hon har dyskalkeli iallafall säger dom. Hon tror själv också att hon är dum i huvudet men såklart är hon inte det. Gör ont i en när dom säger så om sig själva. Hon får extra matte i skolan och kämpar på. Det är skolans skyldighet och se till att hon får ett E. Och jag vet inte vad jag gör om dom inte hjälper henne dit. Hon ska nu söka till gymnasiet och är jätteorolig att hon inte kommer in. Hennes dröm är att bli brandman. Det hade passat henne perfekt.
    Man känner sig själv som förälder maktlös på något sätt.
    Tack för att du delar med dig❤️
    Kram

    1. Hej Gunsan!

      Jag är så ledsen att det finns så många som inte får den hjälp dom behöver i skolan. Men fortsätt bråka, fortsätt ställa krav. Skolan bryr sig inte så du måste vara den som gör det. Brandman! Det låter tufft och väldigt modigt! Hon kan om hon verkligen vill. Fungerar det inte nu så kommer fler chanser. Försök att lägga rädsla och kraven åt sidan och tänk lite att det liksom löser sig ändå. Huvudsaken är att man mår bra på insidan. ❤️

      Stor kram till dig och din modiga brandmansdotter 💕🔥

  19. Hej Åsa!

    Vill bara säga att jag är 26 åring, en gotlänning tjej som läsa din blogg.

    Du är otroligt som kämpade för dina två härliga barn ! Man blir så arg innerligt hur kan lärarna bete sig såhär när dem har ju valt utbilda sig till lärare så det är självklart att man ska ju hjälpa elever att klarar sina ämne.

    Jag känner igen mig att jag har enormt stor problem med matematik jag kämpade mycket men räknade fel och har alltid svårt på proverna och allt min hjärna blir helt mosad, så jag kanske borde göra tester kring där.

    Ville bara hjärtliga säga till dig fina Åsa att det är jätteviktiga ämne du tog upp här om diagnoser ! Så hoppas jag att många ska tänka för sig!

    Stor kram !!!! ❤️

    1. Hej Marie!
      Tack snälla för ditt medd. Ja!! Gör en utredning! Du har rätt till det! Ta reda på dina färdigheter och hur du kan lösa livet med dina verktyg. Det är så härligt att bara få veta. Utefter det kan du sen välja den väg du vill gå!

      Stort lycka till med allt och en massa julkramar till dig ❤️❤️❤️

  20. Så stark din dotter är. Tårarna rinner nu när jag läst ditt inlägg men samtidigt skriker ilskan inom mig. Vad är det med lärare, vad är det som dom inte förstår ? Jag har själv en son som har ADD och har kämpat med näbbar och klor i skolan men tyvärr det hjälper inte. Jag glömmer aldrig när hans mentor berättade på ett samtal att jag borde se till at han kom till skolan oftare. VA ??? Jag förstod inte vad han menade, min son gick till skolan varje dag även om det var jobbigt ”trodde jag” Men nej han gick inte dit och jag fick inget veta ingen hörde av sig till mig. Han var en elev som inte syntes alltså lärarna saknade inte honom i klass rummet. Min älskade son ”osynlig” Han har aldrig haft några kompisar i skolan aldrig fått sitta tillsammans med någon i matsalen. Är inte lärare människor ? OM jag hade sett någon sitta själv alltid hade jag satt mig hos henne/honom är det svårt ? NEJ det är mänskligt att man bryr sig om andra. Så Åsa bra kämpat och våra starka barn kommer klarar så mycket mer än någon annans. Tyvärr har dom fått lära sig slås den svåra vägen men det kan hjälpa dom i livet. Vi har vänt allt det negativa till något positivt och faktiskt det stärker min son. Han jobbar i dag på ett LSS hem och är mycket omtyckt av alla även dom han jobbar med. Han är lyhörd känslig stark och har en enorm humor. Och jag är så stolt över honom, han sa redan som liten att han vill hjälpa andra som har det svårt, nu syns han. Är han borta en dag frågar alla efter honom.
    Jeanette

    1. Åh Jeanette! Så rörd jag blir av er historia. Så fint att du ville dela med dig. Ja, dom blir otroligt starka men vägen dit är tuff och svår. Alla har inte lejonmammor som slåss för dom och det är fasen inte ok! Det ska inte vara så! Tänk om jag inte haft Anton innan där jag sett hur det kan vara? Tänk om jag bara nöjt mig. Backat och låtit skolan göra sin grej. VEM hade hon varit då?

      Stort lycka till, till din son och till dig. Med allt. Varma kramar och önskningar om en riktigt god jul! ❤️🌲

Kommentera