När själen blir fri.

När jag var 3 år tog mina föräldrar emot sitt första fosterbarn. Maria. En tufsig men varm och go tonårstjej som hade det svårt hemma. Hon skulle först komma varannan helg var det sagt. Vår familj skulle fungera som en paus ifrån kaoset hon hade hemma. Men varannan helg blev snart varje helg som sen övergick till varje dag. Maria kom tillslut för att stanna helt. I 5 år bodde hon hos oss, i vårt hem i Småland.

Jag minns att när hon flyttade blev det oerhört tomt och min ”storasyster” som hon kommit att bli skulle bytas ut till en annan tjej som mådde dåligt. En annan tjej som hade kaos hemma. Efter några dagar stod Jeanette i vår hall. Jeanette var inte Maria. Jeanette höll på med riktigt knasiga saker och det var ett evigt stök hemma oss. Jag vet inte hur många ggr polisen satt i vårt kök på nätterna. Det var bråk och slagsmål och jag var livrädd. Trött skulle jag sen till skolan dagen därpå. Hennes kille ”Putte” smusslade in droger hem till oss och nu idag kan jag verkligen se vilken extremt olämplig plats detta var för mig som då bara var 8-9 år. Sen kom nästa barn, å nästa.. och nästa. Alla med detta kaos hemma och med det ena problemet värre än det andra. Vår familj blev snart ett hem för ”värstingarna”. Ett hem för dom där vilsna barnen som ingen annan orkade med eller ville ha. Dom kom direkt ifrån misshandel och övergrepp hemifrån eller inlåsningar på institutioner och ner i vår soffa där vår lilla familj satt och åt mammas sockerkaka och drack te.

Jag kan inte räkna hur många barn som passerat genom vår dörr. Eller personal ifrån socialen. Jag lärde mig tidigt allt om omhändertagande, LVU, allmänt SOC snack och diagnoser. Hörde dom sjukaste storys om hur dessa barn blivit utnyttjade, misshandlade, förnedrade och förgripna på av sina föräldrar. Jag har sett allt och jag har hört dessa barn, haft dom vid vårt köksbord, suttit i deras sängar och pratat i många år. Vårt hem var ett behandlingshem för svårt störda barn och även efter att jag flyttat hemifrån så fortsatte mina föräldrar med sin verksamhet. Dom offrade allt och vigde sina liv för dessa barn.

Såklart var det allt annat än lämpligt och jag kan verkligen fundera över hur liten plats jag och min äldre bror fick i detta. Vi blev totalt osynliga, vi var ju så ”duktiga”, så lyckligt lottade. Vi var ju dom som ”hade det så bra”. Tiden räckte helt enkelt inte till oss. Men jag vet att dom bara ville dessa barns bästa, dom förstod inte vad vi istället utsattes för.

Jag minns så väl att det enda jag längtade efter var att det någon gång bara skulle vara vi fyra. Att vi bara någon gång skulle prata om mina läxor, om mina tankar, om mina drömmar. Men jag och min bror fick inte plats i denna familj där fosterbarnen kom på både 1a, 2a och 3e plats. Å dom behövde säkert det. Mina föräldrar gjorde ett mycket bra jobb med dessa barn och blev ett av Smålands bästa familjehem. Men vem tänkte på oss? På mig. Å skadorna jag fick i min själ när dessa barn sakta men säkert blev friska. Det finns en baksida på det fantastik fina med att öppna sitt hem för trasiga barn för dom biologiska barnen kommer med stor säkerhet lida av detta. Det här är tyvärr ingen solskenshistoria.

Men.. Jag har oxå lärt mig så oerhört mkt av detta. Bla att aldrig döma ngn utan att veta, för jag VET att det alltid finns två sidor av en historia. Det har gjort mig oerhört diplomatisk och öppen för alla sorters människor. Det har gjort mig kunnig och min erfarenhet av olika sorters diagnoser är stor. Det har oxå gjort mitt hjärta stort. Hos mig får alla plats. Men det gav oxå en evighetslång otrygghet som jag varit tvungen att jobba stenhårt med för att få bort. När man blivit fostrad till att ”ta hand om och läka alla runt omkring” istället för att få ta plats själv och att man är bra nog som man är, så kommer det såklart konsekvenser. Tex en stor längtan efter att bli sedd och älskad, att bli omtyckt av alla. Att vara tillags.

Sen fick jag egna barn, båda två med ADHD & ADD. Gissa om jag hade nytta av min erfarenhet då. Jag har varit med på så många möten och vet hur viktigt det är med en förälder som FINNS där. Som inte nöjer sig med ett nej ifrån skolan. Men det kräver oxå kunskap och förståelse. Jag eller vi, tog själva emot trasiga barn i vårt hem och efter vår egen fosterhemsresa, blott 27 år gammal, bestämde jag mig tvärt för att inte utsätta mina egna barn för det kaoset det innebär. Jag behövde tiden att se och förstå vad jag själv varit med om. När poletten trillade ner avsade vi oss all hjälp vi tidigare erbjudit socialtjänsten. Det är så oerhört fint att kunna hjälpa andra. Men det får inte bli på bekostnad av ens egna barns välmående. Senare slet jag i många år med min självkänsla och att älska mig själv. Jag har stundtals varit ordentligt trasig och sargad. Idag är dom såren läkta och jag brottas inte längre med längtan efter andras bekräftelse. Inte på långa vägar lika mycket iaf. Jag vet idag vem JAG är.

Jag vill med detta bara skicka en varm och innerligt kärleksfull kram till alla där ute som kämpar med sig själva. Som letar efter sin plats på jorden. Ibland tar det lite tid och världen är fasen inte rättvis. Det ska gudarna veta. Men det går att vända allt man vill, det går att skapa den person man vill vara och det liv man vill leva.

Fast att livet ibland känts tungt och svårt, trots att den där lyckliga barndomen alla pratar om inte riktigt infann sig hos mig, så gick det ändå att skapa ett fint liv som vuxen. Ett liv där hjärtat fått bulta fritt och själen blir fri. ❤️❤️❤️

Publicerat av

Mamma till restaurangerna La Perla, inredare och designer på soliga Mallorca.

43 reaktioner till “När själen blir fri.

  1. Så otroligt träffande det du skriver. Är också uppvuxen med fosterbarn hemma och känner till stor del igen mig trots att vi det var ett och samma hela tiden. Läker till viss del fortfarande såren nu som vuxen. Det här är en sida man sällan pratar om, så fint att du gör det. Tack!

  2. Är uppvuxen med fosterplaceringar i vårt hem så känner så väl igen mig i din berättelse. Är glad att du lyfter vår sida i det hela ❤️

  3. Jag var det där trasiga barnet… Jag fick chansen att bo på 2 olika fosterhem tills jag träffade mitt livs kärlek och flyttade till Borås. Jag berättar om mitt liv i min podd; Inte perfekt men duger ändå!
    Mitt liv var verkligen inte lätt, men som du skriver trots allt som var blev det ändå bra 👌🏻❣️ Så fint skrivet av dig ! Kram

  4. Jag behövde verkligen få läsa det här❤️ eftersom jag inte haft en super lycklig barndom själv.. Men nu är jag 24 år och har ett bra liv. Ser fram emot att vara fri och lycklig hela mitt vuxna liv ❤️ Du är en sån inspiration! Tack för dina kloka ord

  5. Jag blir ledsen och berörd av det du skriver. Ledsen för att jag var just ett sånt där jobbigt barn / tonåring. Berörd för att du belyser något så viktigt men ingen pratar om. Tycker absolut att man kan bli familjehem trots bio barn men kanske behöver dom vara vuxna innan man tar emot en placering. Dels för sina egna barns skull men även för fosterbarnets. Och heller inte ha för många placeringar samtidigt. Jag var väldigt trasig och visste ingenting om vad en så kallad vanlig familj var. Eller jo det jag trodde en vanlig familj var men det var den ju inte. Problemet blev för familje hemmet att jag behövde så mycket jag aldrig tidigare fått, lära mig saker jag aldrig gjort och få kärlek jag aldrig tidigare upplevt. Det ihop med vanliga tonårs problem, en socialtjänst som inte backade upp eller hanledde familjen. Plus att familjehemmet själva hade mycket egna problem. Jag bodde hos de i ett antal år. Och det är en stor sorg att jag orsakade de så mycket problem med min bakgrund och att deras egna barn blev åsidosatta. Vilket även skapade konflikter mellan mig och ena barnet, då det blev som en konkurrens om främst Mamman. Jag bara gråter nu över hur allt varit, vem jag varit och vem jag blivit. Men fått ett helt annat perspektiv på hur de måste ha haft det efter jag läst det här och har nu skrivit ett brev till föräldrarna i familjehemmet ❤ Tack för att du öppnade mina ögon ❤

    1. Men åh! Lilla vän. Du gjorde inget fel. Aldrig någonsin kan eller får man belasta barnen för saker som dom vuxna inte skött väl. Du betedde dig exakt så som alla gör om dom inte får dom mest basala behoven tillgodosedda. Du gjorde inget fel. ❤️

      Jag tror fortfarande på fosterhem och dess unika chans att lappa ihop ett trasigt barn. Men som du säger, hellre när dom ev bio barnen är äldre och färdigtankade på föräldrarna. Det är en oerhört svår situation. För alla. Jag hoppas så att du idag mår bra och att även din själ fått ro. Kram ❤️

  6. Så fint och gripande skrivet❤️Jag har sedan några år tilllbaka kämpat med att komma tillbaka från en lång och seg utmattningssyndrom och jag är säker på att det är många jobbiga händelser bakåt i livet som tillslut kommit upp till ytan.
    Det som är jobbigt är att eftersom det inte syns utanpå hur dåligt man i perioder mår inuti så får man ofta höra att du ser ju inte ut att må så dåligt…
    Stort lycka till med nya restaurangen❤️

  7. Åh, jag har två barn på 1 respektive 4 år.. jag älskar dem mer än någonting annat. Så mycket att jag går av. 🙂
    Då jag har mycket tuffa graviditeter har jag funderat på grejen att vara fosterfamilj åt något barn. Dock känner jag en viss oro över det som du just nämnde med stök kring barnet man släpper in. Mina tjejer är ändå relativt lugna och väldigt trygga tjejer och det vill jag att dem skall förbli. Hade inte velat äventyra det på något sätt!
    Men en annan del av mig ser så mycket barn som far illa som är värda så mycket mer och så mycket kärlek.
    Det är något jag känner att ett barn verkligen hade fått av att vara en del av vår familj och det hade känts så värmande i hjärtat att få bli en trygg punkt för ett oskyldigt barn som bara haft oturen att komma till jorden hos föräldrar som inte lyckas vara bra förebilder.
    Väldigt antiklimax.. som du säger.
    Två sidor av alla mynt. ❤️

    1. Grattis till dina guldklimpar. ❤️

      Jag tror till att börja med att det är stor skillnad på att ta in ett barn mot som hos oss säkert ett 40 tal under min uppväxt. (Vi blev HVB hem sen och då hade vi 5-6 barn åt gången och var även akuthem vilket gör det det rasar in trasiga barn hela tiden). Det jag upplevde som jobbigast var nog inte att dom var stökiga, utan att det aldrig fanns tid för oss, tid för våra läxor eller våra intressen, det skapade en enorm svartsjuka då vi alltid fick stå tillbaka för någon annan. Jag längtade efter en kram, att sitta i knäet men det var alltid upptaget där. Mina föräldrar jobbade halvt ihjäl sig och vi fick alltid veta att vi var så lyckligt lottade och nu måste vi ge allt till dessa barn det var synd om. Så vi lärde oss snabbt att inte be om den där kramen. Det kändes nästan fult att göra det. Fokusen blev helt på dessa barn med hemska bakgrunder. Vi blev helt osynliga, oviktiga för vi var dom som ”hade det så bra”. Jag tror det är väldigt lätt att det blir såhär. Å det nya barnen fullständigt suger ur en kärlek och uppmärksamhet. Det är såå törstigt på just det. Å man vill ge detta barnet detta. Man tycker så synd om det. Tänk nu att dina båda tjejer står bredvid när du på riktigt måste tömma dig för att fylla denna lilla. Det nya barnen kommer garanterat sen bli svartsjukt när du kramar dina bio barn, när du ger dom uppmärksamhet. Jag säger inte att dina egna kommer fara illa men risken är tyvärr megastor och kvittot får du först när flickorna är vuxna. Då är det svårt att backa bandet. Det kan oxå gå jättebra! Du kanske kan balansera detta perfekt. Alla bio barn har inte mått dåligt utan har bara fått ett fint syskon och en mängd erfarenhet. ❤️ Stort stort lycka till och hoppas du hittar en väg som passar er där alla mår bra 💕🙏🏼❤️

  8. Det är därför du är den fina tjejen idag med stort hjärta och kan så otroligt mycket. Du blev bara bäst. Du fick ta ansvar för dig själv tidigt. Det är faktiskt så bra när man har facit i handen. Känn dig så stolt och lyckad fina människa ❤️Beundrar människor som dig! Kraam och trevlig helg!

  9. Så viktigt det du skriver. Likadant i skolan många gånger. De duktiga tysta barnen får ingen uppmärksamhet. De klarar sig ju ändå. Förstår du haft en tuff resa men kärleken ni har läkt mycket. Själv upplevt sår som blivit helade av kärlek och trygghet.

    1. Ja, så är det verkligen och speciellt bland flickor. Vill du läsa ett tidigare inlägg om min dotter och hennes ADD så finns det längre bak i bloggen. Jag berättar om just detta. Ja, kärlek är en stor hjälp men jag behövde förstå för att läka. Å för att förstå behövde jag hjälp utifrån. Jag har varit så arg, det är jag inte längre. 🤗❤️ Tack söta du 🙏🏼

    1. Det var bland det finaste och gripande jag läst. 😭❤️ Du är fantastisk som delar med dig. Kramar i mängder ❤️❤️❤️

  10. Är oxå uppväxt med fosterbarn samt att vi även hade dagbarn. Jag längtade så efter en kram av mamma, men det fanns aldrig den tiden. Så idag när jag har 2 egna barn (iofs vuxna nu) men närhet o tiden för en kram har alltid funnits där ❤ på deras villkor ❤

    Men du skrev oxå så fint om att man trots allt kan bli en fin person och få ett bra liv, önskar så att flera unga kunde läsa den texten och framförallt ta till sig o tro ❤

    1. Åh ja, då vet du. Vad härligt att du hittat ett sätt att hjälpa utan att det påverkar dina egna. Den erfarenheten du har tror jag är så otroligt viktig i detta jobb. Så heja dig och lycka till med allt. ❤️❤️❤️

  11. Bra och ärligt skrivet, alltid kul att läsa det du skriver och som sagt det du skrev om din dotter var bra läsning då jag jobbar på en gymnasieskola och har nyligen läst boken från duktig flicka till utbränd kvinna, som var så bra. Rekommenderar den om du ej läst den.

    1. Åh den har jag inte läst trots att jag slukat allt om ”duktig flicka syndromet ” Det ska jag göra, tack för tipset. ❤️💕❤️

  12. Så viktigt inlägg!! Jobbar med ungdomar på HVB och detta är så intressant att läsa! Tack för att du delar med dig! 🙏❤️

    1. Tack snälla du! Ja, det är inte så ofta man pratar om bio barnen. Fint att du ville läsa! Ni gör ett viktigt jobb! Heja er. ❤️❤️❤️

  13. Du får meg til å se inn i meg selv med din historie, Åsa❤Også jeg vokste opp med å stå i skyggen av et annet fokus, men hos meg var det sykdom hos en forelder som var grunnen. Men, din skjøre og fine måte å sette ord på din historie, får meg til å føle at selv vi, som har blitt betegnet å være ’flinke og snille, også har rett på en plass. I alle fall i våre egne liv❤Og jeg er ikke et offer, jeg har et deilig liv, min drømme mann, tre flotte barn, god jobb og kan reise og oppleve. Men noen ganger, i alt det fine man har, er det godt å lese en historie man gjenkjenner, for så er man så mindre alene om å ha tyngden av barndommen på skuldrene❤Takk søte, flotte, og empatiske deg Åsa❤

    1. Vad fint att ditt liv blivit vackert trots en jobbig start. All lycka och kärlek till dig ❤️

  14. Så fint skrivet går rakt in i hjärtat, kände igen mig i din berättelse. Följer dig för du känns så äkta och omtänksam kvinna ❤️

  15. Fint skrivet och väldigt berörande! Ha en fortsatt skön vistelse i Stockholm. Själva lämnar vi just denna plats på onsdag för att åka till Mallorca🤗 Stor kram, Mia😘

    1. Tack snälla! Då ses vi kanske där? På söndag är vi tbx igen på vår paradisö. ☀️🌴🌸

Lämna ett svar till Denise Avbryt svar