Emilio sitter vid flygeln och spelar. Musik som griper tag i både själ och hjärta. Det är omöjligt att inte känna när han spelar. Hans toner plockar fram varenda minne och varenda känsla. Det är omöjligt att gömma sig, varenda bild av mig själv både som liten men även som vuxen sveper förbi framför mig. Det är både sorgligt och vackert på samma gång. Jag gråter.. igen.
Jag har haft några riktigt märkliga men hjärtligt fina dagar. Jag har fått flera oväntade mail och meddelanden ifrån flera olika håll ang. min familjs förflutna. Jag trodde att ingen sett, att ingen visste hur det var. Men så var det inte. Det har gjort mig både väldigt glad och varm men mest av allt trygg. Det har gett mig en starkare tro på MIG. Jag talar inte om övergreppet nu. Utan om en långt större, längre och djupare inrotad dysfunktion i familjen.
Jag har blivit bekräftad och sedd i flera händelser jag till viss del förträngt, men även blivit intalad i att dom inte ens har hänt. Att jag och min bror hittat på, att vi minns fel. Till och med att vi ljög. Jag har hört det så många gånger att jag faktiskt ibland tvivlat på mig själv. Men inte nu, inte igen, aldrig mer. Jag har blivit stöttad och lyssnad på nu, på ett sätt jag aldrig någonsin upplevt.
Allt detta ihop samlat och jag känner mig starkare än någonsin. Helare än någonsin. Men oxå mer ledsen än någonsin över det faktum att det jag alltid vetat, nu blev så fullständigt glasklart. En tvätt på det där smutsiga fönstret och allt kom fram. Och DET gör allt ännu mer tragiskt. För nu är det fullständigt omöjligt att förlåta och gömma undan det, där varken jag själv eller någon annan kan se.
Det är så vi har gjort hos oss. Gömt undan. Lagt locket på. Vi blev experter på att låtsas. Att upprätthålla, att inte visa. ”Detta talar vi inte om”. Så pinsamt om någon får veta. Jag tror att många gör så. Vi är inte dom enda. Det är lättare att lägga locket på och gå vidare än att prata, lyssna, reda ut, och lösa problemen. Att be om hjälp. Att säga förlåt! Det var ju det vi lärde barnen som kom till oss. Men vi gjorde det inte gentemot oss själva. Jag tror att jag är bra på att förlåta, jag är inte långsint och jag är överfylld med empati. Jag försöker i det djupaste att inte döma någon. Så jag har förlåtit, jag har tagit tillbaka, varit förstående, vänt mig ut och in och börjat om så många gånger att jag inte kan räkna. Lögner och svek blev en vardag. Nystarter som alltid, varenda gång slutat i nya svek. Jag har gett upp. Ibland går det inte längre. När människor i ens närhet har ett beroende, diagnoser och beteenden som gör både den personen själv sjuk, men även oss runt omkring. Så måste man kanske lämna och gå?
Jag är inte arg längre och jag har inget att dölja, inga fler hemligheter, jag är en öppen bok. Jag vill inget illa. Jag vill bara få vara jag, ifred och leva ett liv med kärlek och trygghet. Jag vill inte gråta mer, inte vara ledsen mer, inte bli sviken igen. Inte känna mig lurad, baktalad och ljugen om. Jag vill bara få må bra och då måste jag med tårar, smärta och styrka i hjärtat, här och nu, öppet och för mig själv.
Säga hej då.. till dig.. Pappa