Jag grät i omgångar hela dagen igår. Jag vet inte varför, men jag läste den där texten om och om igen. Emilio bad mig sluta för tårarna sprutade varenda gång. Men jag behövde verkligen få ”läsa av mig”
Det var inte ens meningen att jag skulle skriva om övergreppet. Jag ville bara berätta att Sofia var här, men fingrarna fick ett eget liv och plötsligt var allt klart. Jag har nämnt det tidigare i ngt inlägg. Några rader och inte så mkt mer, min familj och nära vänner vet. Men aldrig såhär! Rakt ut till alla. Jag fick höra av er FANTASTISKA människor (tack igen för denna enorma support, jag hade inte väntat mig det) ❤️ att jag var modig som berättade. Men jag känner mig inte modig. Bara så jävla trött på att bära omkring på dessa tunga resväskor. Det var hög tid att ställa ner dom och gå lite lättare därifrån. Det finns så mkt mer att berätta. Hur min alkoholiserade (självmedicinerande) far med multidiagnoser mobbade sin familj (och ofta barnen som kom) och om hur min iskalla mor gick undan, blundade och var i sin egen värld. Mina föräldrar ville nog egentligen inte ha några barn. Men tog istället hand om flera hundra vilsna själar ifrån det jag var 3 år och långt efter att jag flyttat. Jag har så mycket att berätta. Så många sår, ärr och tokiga känslor som inte får plats i bröstet längre. Men det får bli längre fram. Inte idag. Men igår blev jag bekräftad i dom känslorna. Vilket var oerhört skönt. Sofia har varit ett vittne och hon har sett mer än jag ens mindes själv. Men jag tänker inte på det idag. Idag är det fredag och jag är fortfarande sprattligt glad efter vårt möte igår. 😊
Sofia och lilla Filippa
Hon satt på terassen på La Perla, med ryggen emot mig när jag kom. Hon och hennes lilla änglalika dotter. Hennes man var inne i restaurangen. En kram och en sekund senare grät jag såklart. Hon vet så mkt om mig, Sofia. Fast ändå inte. Hon kände mig bäst av alla då och trots att det gått 1000 år sen vi sågs så kändes det som 1. För jag är ju jag och hon är ju hon. Låter det helt tokigt?
Haha.. Vi fnissade som tonåringar och en ström av..
-men kommer du ihåg det där då?
-Å kommer du ihåg när vi gjorde det där? 😂
Fniss fniss och gapskratt. Haha..
Å SOFIA! Så sjukt jäkla kul det var att träffa dig och din familj! Så fina, varma och genuina människor. Att du är psykolog idag (fast att du inte är som en vanlig psykolog) haha.. förklarar egentligen bara det DÄR du har i dig. Redan då, när vi var små hade du det och trots att du omöjligt kunde förstå för du var bara en liten tjej du med, så tror jag ändå att du gjorde det. På ngt vis.. Min Sofia.. ❤️
Jag ligger kvar i sängen. En djupt sovandes Emilio till höger och vovvarna lite här å var på och under täcket. (Hur kan man vilja ligga UNDER täcket? Så varmt och ingen luft) haha.. knasiga hundar. Jag kom sent i säng inatt. Livet i restaurangbranschen. Jag är sällan eller aldrig i säng före kl 02. Efter middagen när vi kommit hem tog jag dessutom ett bad. Det är ren terapi för mig. Jag sitter där i värmen och medans fingrar och tår blir som små russin tömmer jag min skalle.
Men vi ska gå upp nu. Solen skiner och jag mår jäkligt gott. Jag gör det. Inifrån och ut. Igen vill jag verkligen tacka för alla dessa fina meddelanden jag fått, kommentarer på FB, på insta och på bloggen. Vilka fantastiska människor ni är som ville ge er tid till mig. Jag är uppriktigt och djupt tacksam! TACK! ❤️
Varma kramar ifrån en något lättare, ”liten” tjej.😘