När jag var 3 år tog mina föräldrar emot sitt första fosterbarn. Maria. En tufsig men varm och go tonårstjej som hade det svårt hemma. Hon skulle först komma varannan helg var det sagt. Vår familj skulle fungera som en paus ifrån kaoset hon hade hemma. Men varannan helg blev snart varje helg som sen övergick till varje dag. Maria kom tillslut för att stanna helt. I 5 år bodde hon hos oss, i vårt hem i Småland.
Jag minns att när hon flyttade blev det oerhört tomt och min ”storasyster” som hon kommit att bli skulle bytas ut till en annan tjej som mådde dåligt. En annan tjej som hade kaos hemma. Efter några dagar stod Jeanette i vår hall. Jeanette var inte Maria. Jeanette höll på med riktigt knasiga saker och det var ett evigt stök hemma oss. Jag vet inte hur många ggr polisen satt i vårt kök på nätterna. Det var bråk och slagsmål och jag var livrädd. Trött skulle jag sen till skolan dagen därpå. Hennes kille ”Putte” smusslade in droger hem till oss och nu idag kan jag verkligen se vilken extremt olämplig plats detta var för mig som då bara var 8-9 år. Sen kom nästa barn, å nästa.. och nästa. Alla med detta kaos hemma och med det ena problemet värre än det andra. Vår familj blev snart ett hem för ”värstingarna”. Ett hem för dom där vilsna barnen som ingen annan orkade med eller ville ha. Dom kom direkt ifrån misshandel och övergrepp hemifrån eller inlåsningar på institutioner och ner i vår soffa där vår lilla familj satt och åt mammas sockerkaka och drack te.
Jag kan inte räkna hur många barn som passerat genom vår dörr. Eller personal ifrån socialen. Jag lärde mig tidigt allt om omhändertagande, LVU, allmänt SOC snack och diagnoser. Hörde dom sjukaste storys om hur dessa barn blivit utnyttjade, misshandlade, förnedrade och förgripna på av sina föräldrar. Jag har sett allt och jag har hört dessa barn, haft dom vid vårt köksbord, suttit i deras sängar och pratat i många år. Vårt hem var ett behandlingshem för svårt störda barn och även efter att jag flyttat hemifrån så fortsatte mina föräldrar med sin verksamhet. Dom offrade allt och vigde sina liv för dessa barn.
Såklart var det allt annat än lämpligt och jag kan verkligen fundera över hur liten plats jag och min äldre bror fick i detta. Vi blev totalt osynliga, vi var ju så ”duktiga”, så lyckligt lottade. Vi var ju dom som ”hade det så bra”. Tiden räckte helt enkelt inte till oss. Men jag vet att dom bara ville dessa barns bästa, dom förstod inte vad vi istället utsattes för.
Jag minns så väl att det enda jag längtade efter var att det någon gång bara skulle vara vi fyra. Att vi bara någon gång skulle prata om mina läxor, om mina tankar, om mina drömmar. Men jag och min bror fick inte plats i denna familj där fosterbarnen kom på både 1a, 2a och 3e plats. Å dom behövde säkert det. Mina föräldrar gjorde ett mycket bra jobb med dessa barn och blev ett av Smålands bästa familjehem. Men vem tänkte på oss? På mig. Å skadorna jag fick i min själ när dessa barn sakta men säkert blev friska. Det finns en baksida på det fantastik fina med att öppna sitt hem för trasiga barn för dom biologiska barnen kommer med stor säkerhet lida av detta. Det här är tyvärr ingen solskenshistoria.
Men.. Jag har oxå lärt mig så oerhört mkt av detta. Bla att aldrig döma ngn utan att veta, för jag VET att det alltid finns två sidor av en historia. Det har gjort mig oerhört diplomatisk och öppen för alla sorters människor. Det har gjort mig kunnig och min erfarenhet av olika sorters diagnoser är stor. Det har oxå gjort mitt hjärta stort. Hos mig får alla plats. Men det gav oxå en evighetslång otrygghet som jag varit tvungen att jobba stenhårt med för att få bort. När man blivit fostrad till att ”ta hand om och läka alla runt omkring” istället för att få ta plats själv och att man är bra nog som man är, så kommer det såklart konsekvenser. Tex en stor längtan efter att bli sedd och älskad, att bli omtyckt av alla. Att vara tillags.
Sen fick jag egna barn, båda två med ADHD & ADD. Gissa om jag hade nytta av min erfarenhet då. Jag har varit med på så många möten och vet hur viktigt det är med en förälder som FINNS där. Som inte nöjer sig med ett nej ifrån skolan. Men det kräver oxå kunskap och förståelse. Jag eller vi, tog själva emot trasiga barn i vårt hem och efter vår egen fosterhemsresa, blott 27 år gammal, bestämde jag mig tvärt för att inte utsätta mina egna barn för det kaoset det innebär. Jag behövde tiden att se och förstå vad jag själv varit med om. När poletten trillade ner avsade vi oss all hjälp vi tidigare erbjudit socialtjänsten. Det är så oerhört fint att kunna hjälpa andra. Men det får inte bli på bekostnad av ens egna barns välmående. Senare slet jag i många år med min självkänsla och att älska mig själv. Jag har stundtals varit ordentligt trasig och sargad. Idag är dom såren läkta och jag brottas inte längre med längtan efter andras bekräftelse. Inte på långa vägar lika mycket iaf. Jag vet idag vem JAG är.
Jag vill med detta bara skicka en varm och innerligt kärleksfull kram till alla där ute som kämpar med sig själva. Som letar efter sin plats på jorden. Ibland tar det lite tid och världen är fasen inte rättvis. Det ska gudarna veta. Men det går att vända allt man vill, det går att skapa den person man vill vara och det liv man vill leva.
Fast att livet ibland känts tungt och svårt, trots att den där lyckliga barndomen alla pratar om inte riktigt infann sig hos mig, så gick det ändå att skapa ett fint liv som vuxen. Ett liv där hjärtat fått bulta fritt och själen blir fri. ❤️❤️❤️
