Några ord ifrån Lina själv:
Om jag fick tala till någon där, som just nu befinner sig på andra sidan.
Andas in, andas ut. Du är så modig! Du överlever varje dag. När du är mitt uppe i allt det mörka, och det enda du vill är att lägga dig ner och dö. Så överlever du. Påminn dig själv om att alla dina sår, oavsett hur djupa dom är, så har du överlevt varenda ärr du samlat i din själ. Du kommer att hitta ett sätt att gå upp på morgonen, ett sätt att läka, ett sätt att överleva. Du gör det varje dag.
Jag berättade ju för er om min Anton. Vår bamse björn Anton som stökade å hade sig både i skolan och hemma. Med kroppen full av ADHD och som, trots skola, lärare och kompisars föräldrars nedlåtande och många gånger rent elaka kommentarer och förutsägelser klarade att vända sitt liv till något fullkomligt toppenbra.
Minns ni att jag berättade att han i högstadiet fick den bästa och då menar jag bästa hjälpen han kunde få? Jag storgrät en skolavslutning och jag tackade både lärare och rektor för allt dom gjort för honom. För han hade många gånger varit en riktigt jobbig skitunge. Men dom gav inte upp. Dom trodde på vår buskille och det fick honom att klara högstadiet.
Men.. Det här inlägget ska inte handla om Anton. Det ska inte handla om att busa och att leva jävel och att trots allt stök ändå få 100 chanser till och ett rufs i håret. Det ska inte handla om hur bra hjälp man kan få och det ska inte handla om stöttning och om en mamma som grät av lycka på skolavslutningen. Det ska handla om den exakta motsatsen.
Min Lina var den sötaste lilla tjej, med pippilotter och klänning. Hon var snäll och smart, klok, finurlig, babblig och alltid pigg och glad. Hon hade en självkänsla för tre och hon var stark och trodde på sig själv. Hon var Pippi Långstrump och hon kunde lätt lyfta en häst. Hon dansade hip hop och åkte skateboard. Andra dagar byggde hon med lego eller klädde på en docka. Inget kunde stoppa henne. När Anton (som ändå är två år äldre) blev skraj för ngt så stegade alltid Lina fram och pratade för dom båda. Hon var aldrig blyg, aldrig rädd och hade aldrig behövt utstå elakheter och orättvisor i världen.
Men så kom livet ikapp och skolan som tidigare varit dansande enkel blev plötsligt svår. Hon som hade läst och skrivit som en liten miniförfattare, hon som fått så mkt beröm och oj, allt hade ju varit såå bra och roligt. Det startade tidigare men i 7-an på en högstadieskola på Kungsholmen började problemen på allvar att ta fart.
Ja.. problemen var många men ett återkommande problem som förklarar mycket är den där jäkla multiplikationstabellen. Hon och vi övade i timmar varje dag. Hur mycket hon är tränade så glömdes det bort lika fort på morgonen. Proven slutade i att Lina ofta satt paralyserad och skrev inget alls. Hon började tycka att skolan som innan varit sååå rolig nu var tråkig och kompisarna skrattade åt hennes dåliga resultat på matten.
-Va!! Fick du bara tre rätt?? Jag hade alla rätt!
-Va?? (Skratt) Hade du bara tre rätt? Är du knäpp eller?? Jag hade oxå alla rätt.
Kompisarnas oförståelse var inte det enda. Lärarna sa exakt samma sak.
-Men snälla Lina! Det HÄR kan du väl? Haha.. det här har vi ju jobbat med länge nu!
-Men LINA! Det borde du faktiskt kunna!
-Men herregud Lina!! Kan du inte DET HÄR???
Jag har själv suttit bredvid och hört detta. Jag har sett min starka lilla tjej fullständigt brytas ner och bli knäpptyst. Jag har sett hennes självkänsla sakta men säkert skalas av och bort tills att den var så gott som obefintlig. Hon har skämts, och frågat om hon är lite dum? Om hon kanske inte är som dom andra för hon minns liksom inte vad hon läst. Siffrorna dansar omkring och hon förstår bara inte.
Åhhh.. jag kommer inte ihåg mamma. Jag är SÅ dum!! Haha.. alltså jag fattar verkligen inte. Jag är så himla knäpp.. Jag är typ värsta osmartaste..
Det här intalade hon sig själv dag efter dag och problemen växte i skolan. För jag såg ju också. Hon mindes verkligen inte. Det vi pluggade som idioter med, läxorna hon kunde som ett rinnande vatten var fullkomligt borta på morgonen. Jag fick också syrliga kommentarer.
-Du som mamma skulle ju kunna hjälpa Lina med läxan!
-Ehh.. va?? Vad tror du vi gör???
Jag skulle kunna fortsätta i en evighet om hur rent idiotiska kommentarer min dotter fick utstå ifrån så kallade vuxen, utbildad personal. Ja, dom är ju såklart duktiga och utbildade till att vara lärare. Men många, många har verkligen INGEN utbildning när det kommer till att se och förstå barn med diagnoser. Eller jag rättar mig själv. FLICKOR med diagnoser. En kunskap och utbildning i att förstå dom barn dom faktiskt jobbar med. För det är här den här jäkla skon klämmer. Flickor ska sitta stilla, le och helst vara tysta. Flickor ska inte svara emot, bli arga och frustrerade, dom ska va söta och helst inte finnas alls. Om dom nu inte är duktiga och skriver full pott på matteprovet förstås. Ja! Det är en ful och krass bild men den är min och den är skapad utifrån mig själv ifrån min skoltid och i allra högsta grad utifrån Linas.
Dom lärare som bara två år tidigare slagits för Anton försvann nu helt plötsligt. Jag var en asjobbig mamma som bad om resurser. Kan hon få extrahjälp? Kan vi göra si? Kan vi göra såhär? Vi fick himlande ögon och noll hjälp tillbaka.
Det gick bara inte längre och i början på 7-an bad jag rektorn om en ADHD utredning. Skolans skolsköterska, som träffat Lina i max 10 min, ringde upp mig och sa att hon gav sin yrkesbedömning på att en sån utredning skulle aldrig göras, för hon var helt säker på att Lina INTE hade ADHD.
-Va? Men har du ens träffat Lina? Är du utbildad för att ge en sån bedömning? Hur kan du veta så enkelt? Vad grundar du det i? Osv osv.
Sköterskan var så sur på mig efter alla frågor att hon nästan slängde luren i örat.
-Ja! Det blir iaf ingen utredning som skolan betalar! Hej då!
Alltså nu RÄCKER DET! Redan här kokade jag och jag fortsatte koka i tre år till. Jag ska inte gå in på alla turer, mail, brev, möten och höjda röster jag behövt att leverera för att Lina skulle få sin utredning och sen för att bara ta sig igenom skolan. Men det var ofta, mycket och det tog enormt mycket kraft och tid. Skolan vägrade att hjälpa till. Men vi fick en god kontakt med BUP och efter ett år fick hon den iaf och ja. Såklart hade hon ju en diagnos. Men inte ADHD. Utan ADD. Alltså samma problematik som ADHD fast utan hyperaktiviteten. Samma koncentrationssvårigheter, samma, glömska, samma impulsbeteende, samma frustration, samma sömnlöshet, samma misstro på sig själv och ibland ilska. Den stora skillnaden är bara att den vänds inåt istället för utåt. För Anton betydde diagnosen allt gott det kunnat vara. För Lina blev det tvärtom. Lina kände sig ännu dummare och även om det ibland gav lite lindring så kände hon skam och hopplöshet över att ens ha en diagnos.
Skolan såg nu på oss som besvärliga, tidskrävande och ett problem dom helst hade velat sopa under mattan. Det fanns plötsligt inga resurser, ingen extra hjälp och den enda personen som överhuvudtaget inte kräktes på oss var Linas fantastiska mentor och syslöjdslärare. Vilken fantastisk kvinna. Mitt i all hopplöshet stegade hon in och på norrländska försökte hon med nya möten, nya lösningar om och om igen. Men för att lyckas måste man ha rektorn med sig och det hade inte vi. BUP bad om en dyskalkyli-utredning (ungefär som dyslexi fast med siffror) då det visade sig att hennes närminne var väldigt ansträngt. Så när tester gjordes, visade det sig extra mycket i matematiken. Skolan vägrade. Den var för dyr och sånt lades inte pengar på. BUP kontrade med att om hon får den diagnosen kommer det ge henne möjlighet att få hjälp med andra saker i framtiden. Längre tid till prov, muntliga prov, etc etc. Inte minst hennes egen bild av sig själv. Förståelse. Men skolan vägrade. Dom tyckte det kändes onödigt då hon nu hade för kort tid kvar på skolan. Man ska kunna gå genom vårdcentralen och sen en logoped men av någon anledning kom vi aldrig så långt. Man behövde ändå ett godkännande ifrån skolan på något vänster så kanske gav jag upp mitt i allt. Jag minns inte. Det gjordes iaf inget ordentligt dyskalkyli test.
Men BUP gjorde ett ”för” test och enligt det hade hon alla kriterier för en diagnos. Typ 99 av 100%. Hade hon nu fått göra detta testet och fått sin diagnos hade det stått i hennes papper. Det hade hjälpt hennes dåvarande och även hennes framtida lärare att förstå att hon inte kan lösa ett mattetal hur som helst. Hjärnan registrerar inte och kopplar inte ihop siffrorna rätt. Hon har dessutom ett ett väldigt nedsatt närminne och det gör att matten är så gott som omöjlig att genomföra. Efter 15 min är hon trött som efter ett marathon och hon har ändå inte lyckats lösa ett enda tal. Gissa nu hopplösheten som nu kryper i kroppen. Förväntningarna, kraven, misslyckandet. När hon bad om hjälp fick hon svaret. Med ett litet hånflin.
-Men DET HÄR kan du väl?? Liiinaaa??? Va?? Det här borde du verkligen kunna. Det är ju matte på 5-ans nivå!
Hade du känt glädje då? Hade du velat velat vara på den lektionen då? Känt inspiration att lära?
Ja, såklart växte ju hornen på mig och jag blev helt enkelt skitjobbig! Jag ställde till med möten, drog och slet i både rektor och lärare. Kopplade återigen in BUP, som faktiskt var lika chockade som oss över hur skolan behandlade oss. Ok.. Dom försökte väl lite grann. Det kom någon mattelärare som skulle vara extra utöver extramatten. Men han var sällan där och det slutade ändå med att Lina och hennes lilla grupp fick i uppgift att rita på lektionen som merparten var helt utan lärare.
I slutet av 7-an och början av 8-an hade Lina börjat få panikångestattacker. Dom första, små, jobbiga, stressanfallen kunde hon häva själv. Sen blev dom mer och mer grava. När halva 8-an gått satt hon två timmar om dagen på toaletten och grät. Så hennes dagar såg ungefär ut såhär.
Ledsen och med ont i magen ville hon inte gå till skolan, men gick ändå. Kom dit, fick en attack, gömde sig på toaletten, grät hysteriskt i 2 timmar tills hon ringde mig och jag åkte och hämtade henne. Röd och svullen i ansiktet satt vi sen i bilen och djupandades tillsammans. Vi lyssnade på musik och försökte skratta bort det jobbiga som växte i hennes lilla bröst. Hon ville inte längre gå ut, inte träffa folk, inte åka buss, inte va på restaurang eller där folk pratade högt. Inte va på tunnelbanan eller ens någonstans mer än hos sin bästa kompis eller hemma. Tillslut blev rädslan bara att få en ångestattack så stor att den i sig utlöste det. När vi nådde 8-ans andra halva var Lina så ”sjuk” av dessa panikångestattacker att specialistläkaren på BUP valde att sjukskriva henne på heltid till en början. Den övergick sedan till en halvtids sjukskrivning.
Jag trodde nog att om hon bara fick en paus så skulle detta elände kanske lugna sig lite, en sjukskrivning från skolan låter ju helgalen i sig, men är kanske det enda rätta? Eller? Min tuffa, trygga tjej började gömma sig i stora hoodies och satt och slog sina knytnävar i väggen varenda natt till den var alldeles blodig. Hon har fortfarande små vita ärr efter dessa nätter. Men aldrig någonsin var hon utåtagerande mot mig eller någon i sin närhet. Hon har alltid varit den snällaste, finaste lilla tjej. Hon log och grät på samma gång. Har aldrig skrikit åt mig, aldrig svurit eller betett sig illa. Aldrig levt ut den enorma frustration som levde inom henne. Hon hade faktiskt inte ens en ”normal” tonårstid. Så all ångest forsade istället ur henne i form av panikattacker. Ibland önskar jag faktiskt att hon kunnat tömma ur sig själv istället för att bära allt inuti. Att hon hade skrikit och gapat rakt ut! Jag ville ruska om henne, ”väcka henne” upp ur det galna som pågick inom henne. Jag önskar så att jag kunnat hjälpt henne bära ångesten. Så hur gör man då som förälder till ett barn som är det första som någonsin blivit sjukskrivet på hennes skola? Jo man puffar, stöttar och försöker finnas där. Man fortsätter att ställa krav även om hon blev helt befriad ifrån läxläsningen. Man gråter, oroas och mår skit men kör på ändå. Linas läkare ansåg att läxorna var för mycket press. Så Linas och vår tid gick mest ut på att överleva 8-an. Att parera attacker som kom flera gånger varje dag.
I årskurs 9 skulle allt bli bättre! Hon hade ett härligt sommarlov, vi var på semester och allt började kännas ok igen. Men så blev det augusti och det var dags för skolan. Om det var jobbigt i 8-an så är det inget emot vad detta sista året blev. Lina mådde så otroligt dåligt så fort skolan var igång. Vartenda ämne gav panik och att ens sitta kvar på lektionerna var en kamp. Hon grät och kände sig fullkomligt värdelös. Hon gav upp all tilltro till lärarna och blev allt mer trotsig och kaxig. Hon upplevde att dom inte ville förstå henne och om någon betedde sig illa så stängde hon av. Hon tyckte att alla var emot henne. Blev hård, kall och började sakta men säkert bygga en mur omkring sig. Hon är så enkel egentligen. Visa bara lite intresse. Lyssna på henne och prata med henne så har du en vän för livet. Hon är på riktigt den mest roliga, lojala och ärliga människa jag någonsin träffat. Men dom såg bara en tuff tjej, full av problem som ingen vill ta i. Ändå var hon aldrig i närheten av Antons beteende, hans galna upptåg och tokigheter. Hans attityd. Men hon var tjej och hon var arg och ledsen och det vet vi ju att flickor INTE får vara. Det är fult, oacceptabelt och det ska tas bort!
Hur ofta hör vi inte sägas till en pojk som är arg.
-Jamen har du några muskler då? Visa musklerna. Är du stark.. Hahaha.. är du arg??
När en flicka är arg..
-Nämen är du arg? Inte så va?? Nää.. nu ska vi vara glada och inte hålla på såhär!
Efter Antons utbrott i skolan möttes han av varma händer, han drack kaffe med lärarna och dom skrattade åt händelsen. Naaaww.. charmiga Anton.. När Lina bara svarat emot möttes hon av iskall kyla och utanförskap! VARFÖR FÅR INTE FLICKOR VARA ARGA OCH LEDSNA?
Skolan fanns där, alltså byggnaden vad där. Men lärarna struntade nu helt i Lina. Jag bad om ett nytt möte med rektorn då situationen var fullkomligt ohållbar. Under det som faktiskt blev vårt sista möte så säger rektor Gunilla till oss.
-Lina.. om du inte tänker jobba och anstränga dig här på skolan så tycker jag att du inte ens behöver komma hit!
-Eh va?? Sa du just det du just nu sa?? Vi sitter ju på detta möte därför att ni vägrar att hjälpa henne??
-Jaa.. men helt ärligt ser jag ingen anledning till att Lina ens är här när hon inte vill göra sitt bästa.
-Vill.. VILL???
Jag brände av en väldigt lång mening jag inte tänker återberätta här. Sen gick vi hem och jag gjorde faktiskt en JO anmälan på skolan och rektorn. Även om jag visste att det inte skulle leda någonstans så ville jag bara få ur mig den enorma ilska och hopplöshet över att ingen.. Absolut ingen, såg Lina och hennes problematik. Dessa tre år av elände och ett rent helvete fick min bägare att fullkomligt rinna över. Så många tårar, Linas enorma tvivel på sig själv, en fullständig nedbrytning av en människas självkänsla och person. Mina tvivel på mig själv som mamma, alla timmar av undran, oro och hopplöshet. Vi orkade inte mer. Varken Lina eller jag. Jag var så självsäker och stark när jag lämnade rektorns kontor men inom mig grät hela min själ.
Jag skickade såklart ändå Lina till skolan trots rektorns uppmaning om att hon lika gärna kunde stanna hemma. Hon gick faktiskt 9-an ut men det är synd att kalla det skolgång. Hon hade gett upp. Det fanns absolut ingenting kvar att kämpa för. Hon hade MVG i musik och bild och det var dom ämnena som hade fått henne att skina upp.
Vi flyttade till Mallorca och Lina tog ett sabbatsår mellan grundskolan och gymnasiet. Ett år utan måsten och krav. Utan skuldbeläggning och självhat. Sol, vind och vatten. I ett år vilade hon och panikångesten försvann mer varje dag. Tills det att ett nytt läsår kom och ett beslut om att plugga eller jobba kom. Hon pluggade nätt o jämt upp ett godkänt betyg i matematik (med en väldigt massa hjälp) på distans för att kunna söka in på gymnasiet. Men kurserna var tillsatta och det var såklart helt omöjligt att få en plats så sent! Men när hon vill något, min skrutta så ger hon sig inte. Så hon letade reda på Kulturama rektorns mailadress. Hon skrev ett mail och förklarade att ni MÅSTE ta in mig och ni måste göra en plats till mig och det här är min story. Hon bifogade några låtar hon gjort och väldigt fort svarar rektorn att hon låter jätteintressant och att hon var välkommen på en intervju. Det finns ingen plats men vi skapar en åt dig om du klarar intagningsproven. VA????? Wow!! Så hux flux från ingenstans är Lina på väg tillbaka till Sthlm på intagningsintervju och in på Kulturama. ”Ja! Jag var orolig varenda sekund. Hur ska detta gå? Panikångest, prestationskrav, stress. Tänk om allt börjar om igen?? Skulle hon ens KLARA att gå i gymnasiet??”
Hon gjorde intagningen och hon kom in på linjen Sing & Song Writer. Så plötsligt skulle min sköra, tuffa och tufsiga tjej bo ENSAM, utan familj i Stockholm. Vi i ett helt annat land. Med plugg och stress upp över öronen. Herregud! Jag famlade så i beslutet att låta henne åka eller inte. Jag pratade med BUP, jag pratade med vänner, med andra kunniga och frågade alla om deras åsikt i detta. Hennes bästa kompis mamma erbjöd sig att ha henne hos sig och när den lösningen kom så lät jag och hennes pappa henne åka. Någon sa något som etsade sig fast och som jag många gånger fick övertyga mig själv med när jag själv, hårt, ifrågasatte min mammaroll.
-Men var är det egentligen för skillnad på att gå på internatskola själv mot att bo hos bästa kompisens familj och gå på gymnasiet? Ja?? Vad är skillnaden?
Vi lät henne åka ifrån Mallorca, ifrån mig, ifrån trygghet och hem. Ja, jag grät.. morgon lunch och middag. Länge.. jag grät och jag ångrade mig. Kom hem igen! Vi ordnar något åt dig här. Kom hem hjärtat. Men Lina var så bestämd! Hon vägrade! Hon trivdes i skolan och det var där hon absolut ville vara.
I hennes journal stod det skrivet att Lina hade ADD, att hon behövde små pauser ibland där hon skulle få ta en nypa luft. En bensträckare där hon kunde gå ifrån lektionen för att orka om ljudnivån blev för hög, det stod att hennes närminne var kraftigt försvagat och att hon kämpade med panikångest osv osv. Hela hennes kamp nedskriven på några få viktiga rader. Dom viktigaste då i hennes liv. För att det överhuvudtaget skulle kunna fungera. Jag ringde och jag mailade rektorn, jag mailade mentorn men det kom aldrig några svar tillbaka. Eller jo. Det kom något svar någongång att allt var under kontroll och att jag inte skulle oroa mig. Minsta lilla så sätter vi oss och pratar om det. Det lovade dom.
Åh vad braaaa!! Äntligen vuxna som ser, som förstår och som tar ansvar! Eller inte!!
Lina som missat en stor del av högstadiet hade ju tappat massor och även om hon i början lyckades komma ikapp lite så räckte det aldrig hela vägen. Det skulle pluggas noter och noter påminner om matematik så det var ju bara att glömma. Hon halkade efter, hon strök ämnen på löpande band. Lärarna lät inte henne ta sina pauser, nya möten, lärare som kände sig förolämpade av att hon gick ifrån deras lektion, trots dom viktigaste raderna om hennes person! Osynlig igen! Ingen brydde sig! Ingen förstod! Såklart var snart panikångesten ett faktum igen. Även om den aldrig blommade ut som tidigare så fanns den med henne hela tiden i gymnasiet. Skillnaden är bara att hon lärde sig att leva med den. Någonstans här på vägen så peppade vi Lina att börja gå och prata med en urduktig samtalsterapeut, hon arbetar med KBT (kognetivbeteendeterapi). Enkelt förklarat så ältar man inte dåtid, utan fokuserar på nutid och hur man kan lösa problemen. Otroligt effektivt. Lina fick ett enormt förtroende för henne och längtade snabbt tills nästa möte.
Med bara 1/2 termin kvar sen, så valde Lina att hoppa av gymnasiet och faktum är att både jag och hennes pappa (samt terapeuten) tyckte att det var det bästa. Hon var på nytt på väg ner i det där svarta hålet och det var liksom inte värt det. Jag anser att OM hon nu någon gång vill plugga och känner motivation för det så kan hon göra det då. Det finns kvar och alla möjligheter med det. Man DÖR inte om man hoppar av, det är inte fult och det är inte fel om det inte passar för en. Självklart önskar Lina och vi oxå såklart att hon var en skoltjej, att skolan passade henne och att allt hade fungerat. Men om det inte fungerar så måste hälsan komma först! För det är så att ingen vill vara krånglig, ingen vill va ”dum”, alla vill sitta där med bra poäng på proven och fina betyg. Fungerar det inte så BEROR det på något. Men hon är inte det och det får vara så. Det är ok! Hon kommer att hitta rätt väg ändå. SIN VÄG! För det är faktiskt så! Skolan är inte för alla. Vi trodde alla att det skulle bli bättre när hon blev äldre, att folk skulle förstå. Att dom skulle se och höra henne. Men det blev inte så! Inte alls faktiskt.
Lina jobbade ett år i Sthlm. Träffade sin stora kärlek och nu som ni kanske vet är hon tillbaka med honom här på Mallorca igen. Jag är så lycklig idag att jag lät henne flyga själv. Att hon fick växa inom sig. Hitta sig själv. Det har gjort henne så otroligt stark. Hon är så smart, så allmänbildad och så vaken. Du skulle aldrig märka att hon haft problem i skolan, om du inte bad henne räkna ut ett mattetal. ☺️ Hon dog inte av att hoppa av gymnasiet och livet är inte heller över. Hon är här och hon håller på att starta sitt eget företag. Hon har det bara i sig. Gåvan.. att jobba med händerna. Hon bara kan. Jag lovar och svär att inom några månader har hon eget företag och driver sin egna Beauty Salon här på Mallorca. För det är så.. hon har hittat rätt väg.. SIN väg. Man får göra allt i livet men man får aldrig någonsin ge upp, och om man ändå trots allt gett upp. Försök igen! ❤️
Kärlek och kramar ifrån en lejonmamma! 😘
Länkar: