Hej och godmiddag darlings!

Jag tänkte faktiskt inte igen börja med att be om ursäkt för att mina inlägg kommer så sällan just nu. Vi jobbar som idioter helt enkelt. Haha. Men det är iaf en förklaring! DESSUTOM.. snart.. äntligen.. får jag berätta för er, och det ska bli SÅ roligt.. om en annan sjukt kul grej som kommer. Men mer om det snart!

Lilla Lina

Först, idag vill jag dela min upplevelse med er ifrån när min dotter låg i min mage. Jag var 23 år och hon är mitt andra barn. Jag hade en tokigt galen foglossning med Anton och jag gick med kryckor. Och självklart kom samma elände som ett brev på posten även med Lina. Foglossning är förfärligt jobbigt! Ni som vet, ni vet. Men det är inte alls det jag tänkte berätta om idag. Jag hade det iaf det i grav form och redan i v6 blev jag sjukskriven. Strax efter det kom sen det där klassiska gravid illamåendet. Men på mig var det inte bara ett illamående. Det var ett hysteriskt kräkandes och jag fattade verkligen inte vad som hände med min kropp. Jag fick alla möjliga tabletter och tips men inget hjälpte. Såhär var det definitivt inte under Antons graviditet. Veckorna gick, och jag hoppade på kryckor, hade Anton hemma, som då var 2 år.

Storebror Anton

Och dessutom kräktes jag för ALLT! Å nu menar jag allt! Mat var inte att tänka på, at all. Tyvärr inte heller kex, juice eller ens vatten. Bara att öppna kylskåpet gav en sån häftig reflex att jag knappt kunde behärska mig, eller ens hinna till närmsta toalett. Alla dofter förstärktes av någon mystisk anledning och Anton, min älskade lilla kille luktade så mkt ”dagis” och dagismat att jag var tvungen att slänga både honom och hans kläder i tvätten så fort jag hämtat honom.. med kryckor. Redo att kräkas vilken sekund som helst. Jag minns att jag satt i bilen med handen om näsan när jag körde.. haha..allt luktade illa.. överallt. Det var vinter och min älskade Antons mat stod ute på trappan till terassen för det gick helt enkelt inte att öppna kylskåpet. (Jag hade kunnat jobba i tullen som spårhund under denna tiden med den schäfernosen jag tillfälligt hade). Vattnet luktade klor och unket och det ENDA jag fick i mig under dessa 6 månader detta höll i sig var Findus köttsoppa på burk. Hel knäppt jag vet.. Och så sög jag på is. I 6 jävla månader.. Haha.. låter kul va?

Peekaboo

Ja.. det låter ju helt knasigt, men! Det finns en förklaring till detta eviga kräkandes som pågick dygnet runt under denna tid. Jag hade fått ”HYPEREMESIS” som faktiskt är ett syndrom som kan komma under graviditeten. Min låga ålder och hög stress (Jag var då ensam hemma med min lilla Anton då deras pappa jobbade som inköpare och var borta väldigt mycket) var tydligt ett möjligt skäl. (Nu såhär i efterhand kan jag se ytterligare miljoner skäl till stress pga tokigheter i min familj) But Anyway. När man kräks 15 ggr (glöm inte foglossning OCH kryckor) om dagen så inälvorna nästan kommer upp så tappar man ju såklart en del vikt. Jag rasade i vikt och när det var för illa blev jag inlagd med dropp några gånger. Det vägdes och fixades och så fick jag komma hem igen. Exakt -10 kilo gick jag ner och jag såg ut som ett spöke med världens minsta mage. Jag var sjuk av oro att vårt barn inte skulle få näring. Men med löfte om att bebisen tar det den behöver kunde jag med tiden släppa min oro. Mina vanliga jeans hade jag nästan hela tiden.

Lussebak

Vid två olika tillfällen och med två olika läkares expertis fick jag veta att det med ALL säkerhet var en flicka. En flicka proppfull med östrogen. Det hormonet tillsammans med mitt egna blev helt enkelt en ”maximum overload” och det är det som framkallar både illamående och kräkningar. På den tiden tog man inte lika självklart som idag reda på vilket kön det var. Utan man fick tjata sig till det. Så att få en sån här gissning om en liten flicka var såklart jätteroligt. I v 23 stannade det av och jag var FRI!! Alltså det var de mest underbara, kommande veckor jag varit med om. Jag hade haft ”typ” maginfluensa i ca 6 månader. Jag kunde äntligen äta. Sista gången jag låg inlagd drömde jag om rökt lax och romsås.. haha.. Så efter läkarnas konsultation att det var ”ok” åkte barnens pappa så snällt och köpte det åt mig. Där satt jag blek och mager i sjukhussängen och åt lax med romsås. He he..

Jag var hemma och njöt av min lilla mage som började växa och jag gick nog upp lite i vikt under dom 4 veckor allt var lugnt. Men sen helt plötsligt fick jag en riktig maginfluensa. (Som att jag inte kräkts nog liksom) Faktiskt den absolut värsta och kraftigaste jag någonsin haft i hela mitt liv. Jag fick en hemsk oro att det skulle sätta igång värkarna men efter telefonsamtal till sjukhuset fick vi beskedet att inget var att oroa sig för. Så fel dom hade. Dygnet som kom efter sen är fullständigt kaosartad. För visst satte det igång värkarna. Vi åkte upp men blev hemskickade. Ingen lyssnar på en 23-årig svag tunnis liksom. Trots att jag var andraföderska så lyssnade ingen! Det resulterade i en störtblödning hemma och sen ambulans och på plats en sköterska (som tidigare helt missbedömt situationen) i stort lugn som sa åt oss (hysteriska) föräldrar att här kommer ingen bebis. Det kunde hon garantera. Yea right! 8 minuter senare höll dom en knallblå, livlös liten krabat i benen och försökte få henne att vakna. Hela teamet sprang iväg med henne för att få liv i henne. Jag var i fullständig chock och hade inte ens fattat att jag fött barn. Jag hade hyperventilerat så kraftigt både i ambulansen och sen i förlossningssängen att hela kroppen låg spänd i kramper och jag kunde inte ens räta ut mina ben, fingrarna var helt ihop knycklade. Även pappan försvann i panik å där låg jag ensam kvar. Länge.. jag tror faktiskt dom helt glömde bort mig. Men Lina skrek inte.. inte det minsta faktiskt. Född v 27, pytteliten och med lungor som inte orkade, hamnade hon i kuvös och respirator.

Busunge

Dagarna tuffade på men livet på sjukhuset med en liten på neonatal avd, är allt annat än mysigt. Glädjen i att ha blivit föräldrar till en liten tjej dunklares tyvärr av hennes lindade små ben, ständig fasthållning och stick i foten, kraftig gulsot, mössa, lindade ögon och alla slangar i hennes lilla hals och näsa. Vi såg henne knappt, där under allt bandage. Kläder fanns inte att uppbringa på den tiden i lilla Västervik så jag köpte tyg och gick och satte mig vid symaskinen som sjukhuset hade. Tror tom jag satt i sköterskorna lunchrum. Haha.. där sydde jag små sparkdräkter, byxor, mjuka sköna jackor och klänningar..allt i egen design. Lina 2kg stor hade en garderob värdig vilken fashionista som helst. Haha..

Stolt storebror

Nu är Lina en envis tjej och en liten kämpe. Vi hade en beräknad tid på sjukhuset till ca 9-10 veckor. Men var hemma redan efter otroliga 3. Hela sjukhuset pratade om tösen som lärt sig äta själv och sköterskorna kom tom ifrån andra avdelningar för att titta på den lilla kämpen. Vi var stolta som tuppar såklart. Hennes lilla ansikte kvävdes nästan av mitt enorma bröst och jag fick hitta en teknik för att hon skulle kunna ta bröstet. Men vår lilla tuffing lyckades lära sig att amma (trots allas predikningar att det var omöjligt) och sen körde vi bara på hon och jag. Vi fick göra syntester och utvecklingstester och allt klarade hon galant. Efter ett år var Lina ikapp sina jämngamla kompisar.

Lina med sin fina pappa

Grekland och den lilla handen på min arm som hon alltid hade.

Jag tror att vi där i all kamp kom varandra väldigt nära. Det är jag med Anton oxå. Mer nära än jag någonsin vågat drömma om att en förälder kan bli. Mer nära än många, många andra. Men hela kuvöstiden, den otroliga oron och den bökiga amningen. Att hon sen låg PÅ mig och sov. Mage mot mage i två år efter, gjorde att vi nog kopplades ihop på ett speciellt vis. Jag har många gånger fått höra att jag är överbeskyddande mot Lina. Kanske är det så? Det har aldrig varit min avsikt men kanske blev det så längs vägen. Jag vet inte.

Lina var duktig i skolan och i 3-e klass berättade lärarna att Lina var ovanligt duktig på att läsa och skriva. Kanske skulle hon bli författare som vuxen? Hon skötte läxor och skolan var inga problem.. tills högstadiet kom och svårighetsgraden ökade. Jag vet inte hur många som läst om min Antons kämpande med sin ADHD? Hur bra det gick för honom! Linas story är precis raka motsatsen, TROTS att hon hade samma skola, samma mamma som ställde krav på skolan om resurser och till viss del även samma lärare. Men jag kan omöjligt ta hela denna historia nu så därför ber jag att få återkomma. Men det är jäkligt intressant hur en skola gör en sån enorm skillnad på pojkar och flickor med nästintill samma diagnoser.

Tonåring

Med en snabbspolning framåt i hennes liv så måste jag nu mitt i allt berätta att min lilla Lina nu bor här på Mallorca igen. Efter en tid av plugg och möte av sin stora kärlek i Stockholm är hon tillbaka hos mamsen och livet är igen så som det ska vara. Tack gode gud! Haha.. Så nu planerar hon sin affärsidé här för fullt och vi får nu igen se den där envisheten och kämparglöden. När hon vill något är hon nästan jobbigt bestämd! Haha.. (brås kanske liteeee på mamma). Min älskade lilla höna är här och jag är lyckligare än lyckligast. Nu är alltså båda mina barn här på Mallorca och jag kan träffa dom när jag vill! Vilken DRÖM!! ❤️

Syskon 💕

Till dig Lina!

Jag ser dig framför mig när jag med lätthet höll hela din kropp i en hand. Dina tunna armar och ben hängde ner på sidorna om min handflata. Du låg på mig och hela din kropp fick plats mellan mina bröst och ditt lilla huvud låg i min halsgrop. Du hade den minsta kropp jag sett i verkliga livet men ändå så full av liv. Du var så tuff då och du har tyvärr fått vara tuff alldeles för ofta i ditt inte så långa liv. Att kämpa blev under några år en vardag i våra liv. Knasiga familjetragedier som jag vet har skadat dig hårt. Men du reser dig och blir starkare för varje gång. Jag har aldrig någonsin träffat en mer jordnära, lojal och fin tjej. Aldrig! Under hela mitt liv, bland alla kvinnor jag träffat. Vinner man ditt hjärta så vårdar du den relationen ömt. Du är så klok och vis och ofta när jag fråga dig om något själsligt så levererar du ett svar bättre än många terapeuters. Du fick inte den bästa starten i livet och din väg har många gånger varit bumpig. Men jäklar vilka starka ben du står med. Du tror det inte själv, du vacklar ibland och kan ibland bli lite osäker. Men jag känner dig och jag ser den starka tjejen inuti dig. Den kloka, smarta och kvicktänkta unga kvinna du är. Du har hela livet framför dig ”Busi” och jag är så otroligt lycklig att jag får stå bredvid och se dig blomma. Du med din vackra själ lär mig så mycket om mig själv om dig och om livet. Lyckliga jag som fick bli mammi till dig.

Min favoritbild på oss. Juli 2018

Jag älskar dig av hela mitt hjärta! ❤️