Du kom med buller och bång en snöstormig natt i April. Du.. min Anton.. min lilla (stora).. prins. Det här inlägget är till dig, min älskade unge. ❤️
Jag var bara 21år när han kom. Tom ett år yngre än vad han själv är nu. Jag ser typ ut som 12 på bilden.. haha.. Jag var blond och sååå lycklig över att fått bli mammi till just honom. Många tyckte att jag var ung, men jag kände aldrig så. Jag var bara superlycklig mamma till Anton.
Redan som liten, liten kille var Anton genomsnäll, alltid ett stort hjärta i allt han gjorde. Men.. jäkligt busig och påhittig. Han gjorde dom mest knasiga saker både i skolan och hemma. Saker som gjorde att hans pappa och jag ständigt fick sitta med lärare eller rektorn och prata tillsammans med Anton.
Han var på sommarläger ett år mellan 3-an och 4-an. Där fick man gå i skogen och välja sin trädbit för att sen ha att tälja i..med egen medhavd kniv. Inte så konstigt kanske att han sen tog med samma kniv (i smyg såklart) till skolan och skar ner hela fotbollsmålet för att han och kompisarna behövde rep till sin koja. Solklart egentligen? Var någonstans finns så mkt rep att hämta? Mycket nöjda drog killarna sen upp repen i sin trädkoja. Rektorn var kanske inte lika nöjd som Anton och gänget. 😂 Skolan hade just börjat och målen var 1 vecka gamla.. haha.. herregud så vi skämdes när vi satt inne på rektorns rum. Å tack gode Gud att ingen gjorde sig illa.
Han har vält omkull bänkar, klättrat upp och vinglande, promenerat (högt i tak) och balanserat uppepå kanten på dörrarna i skolan, sprungit på taken och hoppat mellan husen. Han har utsatt sig själv för mängder av faror och tokigheter. Det fanns lärare som avskydde hnm. För han avbröt konstant, han kunde inte sitta still, han skulle gå på toa hitan och ditan och han retade gallfeber på dom som inte förstod hmm. Sen fanns det dom som gjorde det. Förstod hnm. Som såg honom och hans kvaliteter. Dessa underbara lärare som stöttade och puschade. Rektorn Pontus som alltid, alltid hyllade min busiga unge. Pontus som aldrig skällde, bara ställde krav om ordning och gav mängder av energi och kärlek. Vilken fantastisk rektor!
Vi tänkte nog inte så mkt på att Anton nog var lite annorlunda. Han var liksom bara busiga Anton. Aldrig elak. Bara tusen järn i elden. Han var duktig i småskolan. Hängde med bra i alla ämnen. Vi fick alltid höra hur duktig han var på att teckna. Att måla och att skapa. ”Du är så lik din mor sa dom. Du är så konstnärlig”. Å han va det! Har alltid sett sin värld i bilder. Älskade att snickra och skapa. Sen tuffade åren på och Anton började få svårt att hänga med i skolan. Matten var en kamp och dagarna kändes alltid för långa. Han sov inte om nätterna, men var så trött att han slokade. Han blev missförstådd och arg. Han blev stökig och kände sig dum. Många var dom vuxna ”vänner” i vår närhet som ifrågasatte hans person och dom ifrågasatte oss som föräldrar. Som kom med små tips och råd till mig som mamma. Folk som inte hade en aning, någon hade inte ens egna barn men alla visste plötsligt bättre än jag om vad som var bäst för Anton. Dom sa så elaka saker, dom såg inte min fina kille, förstod inte. Jag blev en lejonmamma. Försvarade, slogs och röt åt alla som ville skada honom. Jag kan fortfarande än idag koka över saker folk (och lärare) sa till Anton under denna tid. Mitt mammahjärta grät förtvivlat.
-Han är ju så okoncentrerad.. er Anton. Han lyssnar inte, han sitter inte still och han stannar inte kvar i klassrummet.. osv osv. Ofta befann han sig i sin egen lilla värld. Men hemma var han inte lika okoncentrerad.. När han var intresserad av något var han en maskin. Han betade av dokumentärer på tv på löpande band och läste en instruktionsbok lätt som en plätt till vilken teknisk pryl som helst.
-Han är inte okoncentrerad hemma! Å bara på vissa ämnen i skolan. Så vad gööör vi??
Det finns säkert många av er som nu känner igen detta mönster.. för det är just ett mönster.
När Anton gått halva 7-an så bad jag om att få göra en ADHD (förkortning på engelskans Attention Deficit Hyperactivity Disorder) utredning med svaret att det inte fanns resurser genom skolan till det. Dessutom hade inte Anton ADHD? Var fick jag det ifrån? Han som är så snäll? Ehh.. snäll? (Jag kan bli så sjukt provocerad av denna typen av okunskap). Det handlar inte om att vara snäll eller dum!
Jag drog med mig Anton till öppna mottagningen, där blev vi utskrattade. Adhd? Nä, om skolan säger nej så finns det inte mkt här att göra!
Va? Nähe!? Men han behöver ju hjälp??
Så nästa stopp blev BUP på Kungsholmen. Jag fick bråka och stångas innan vi fick komma dit, så att Anton äntligen fick göra sin utredning. Ett år tog det av väntan och undran. Men så kom dagen och han fick i 3 dagar intensivt göra sin utredning. Ja.. och självklart. SJÄLVKLART hade ju min lilla skrutt ADHD. Grav dessutom! Här kan du läsa mer om ADHD Han hade även dyslexi som är en väldigt vanligt förekommande kompis till ADHD. Lättnaden som kom med denna diagnos var så otroligt befriande och något som knappt kan beskrivas med ord. Anton som på riktigt trott att han ”var lite dum” kunde nu få förklarat för sig varför han inte orkade sitta kvar i klassrummet. Varför inte hjärnan registrerade vissa ”tråkiga” grejer utan liksom kopplade ur och gick och la sig. Varför det fanns så mkt energi till tokigheter och knasiga påhitt. Varför han blev så störd när det var minsta ljud i klassrummet. Nej han var allt annat än dum. Under en kort tid testade vi medicinering men det fungerade inte alls på honom. Han kände bara att han levde i en konstig bubbla, så vi avslutade det ganska kvickt.
Faktum är att med rätt verktyg att skruva livets pussel med så visade det sig att min tuss faktiskt var väldigt intelligent. Han fick plötsligt hjälpmedel i skolan i form av datorer, inspelade läroböcker, längre tid vid proven osv. Han såg andra världskriget på en Power Point presentation och skrev full pott på provet.
Kan ni förstå hur det känns att se sin missförstådda och lite tufsiga kille gå från klarhet till klarhet såhär. Att se honom plötsligt bli stolt över sig själv. Se hans självkänsla sakta men säkert växa. Se honom vilja lära sig mer och nu bli lite mer ”en i gruppen” istället för ”jobbiga Anton som alltid busar. Det var magi. Jag blir alldeles tårögd bara vid tanken på det. Det var såååå fint. Återigen grät mitt mammahjärta. Men nu av lycka och glädje. På 1,5 år vände han sina betyg fullständigt och trots att han hängt på en skör tråd i skolan så hann han läsa in och fixa till det. Min duktiga fina kille.
Jag vet att det finns dom som skäms över sina diagnoser, eller skäms över ngt barn, bror eller pappa som har adhd eller andra neuropsykiska handikapp. Men vi har aldrig gjort det. Tvärtom. Vet man bara om hur det funkar kan man istället vända det och använda det som en styrka. Det är INGET att skämmas för. Det är inte fult och det har absolut ingenting med intelligens att göra. Jag har själv aldrig gjort någon utredning men jag är 100% säker på att jag har adhd. Eller hade iaf. Det växer ofta bort och idag märker jag knappt av det. Eller jo kanske i form av en hög impulsivitet. Emilio har garanterat ADHD och faktiskt dom flesta i familjen. Även lillasyster Lina fick sen sin diagnos (ADD vilket är samma som adhd fast utan hyperaktiviteten. Vanligare hos flickor än pojkar) några år efter sin storebror.
Nej intelligens har inget med ADHD att göra och om du tror det eller hör det så är det FEL och ren okunskap! Det är heller inte ett attitydproblem eller ett resultat av dålig uppfostran!!!
Det är ingen sjukdom utan man säger en neuropsykisk funktionsnedsättning. Något som påverkar koncentrationen, speciellt av saker som uppfattas som lite tråkiga. Medan lustfyllda aktiviteter tenderar att fungera enklare. Det är en hyperaktiv uppmärksamhetsstörning med enorm impulsivitet. Det kan yttra sig på en mängd olika vis. Som Tex. att inte orka lyssna på en långrandig lärare som håller föredrag om molekyler och atomer. Det går bara inte in. Medan en annan lärare pratar med inlevelse och passion om fotboll och man minns varenda bokstav. Det påverkar alltså personen förmåga att vara produktiv och såklart även många gånger sina sociala relationer och den egna självkänslan.
ADHD drabbar ca 5% av alla barn, oberoende av kultur eller geografi. Det betyder att i ett klassrum med 25-30 elever kan det finnas ett barn med ADHD.
Jamen tänker du nu. Jag tyckte inte allt var så roligt i skolan. Jag var ändå tvungen att hänga med då, man fick ju bara stå ut! Gilla läget liksom. Precis. Skillnaden här är att en person med ADHD inte KAN hänga med och gilla läget. Hjärna tar en paus och checkar ut. Man börjar gäspa och tänka på HELT andra saker. Man dagdrömmer och försvinner bort. Hjärnan liksom flyr ifrån den jobbiga situationen. Då är det lätt att man kommer efter i skolan eftersom man inte minns vad som hänt på lektionerna. Skolböckerna ligger kvarglömda på bussen och nycklarna låstes in hemma. Gympapåsen glömdes att packas eller så låg den kanske kvar på fotbollsplanen när dom lattjade med bollen på väg till skolan. När proven kommer är man inte redo, klasskompisarna får bättre resultat, dom kanske retas lite, skam uppstår och här någonstans börjar en snabb spiral neråt i självkänslan och viljan att ens befinna sig i skolan.
Anton gick iaf ut gymnasiet med hjälp av fantastiska lärare och igen en stöttande rektor Pontus som nu bytt skola och lyckosamt igen hamnade där Anton var. Även om Anton inte är någon teoretiker så gjorde han det, han slet och han tog sin student. Dessa skolår var en väldigt stökig tid med diverse trassel här och där och han var lite här och var å seglade omkring. Både hans pappa och jag var stundtals ordentligt oroliga. Men någonstans fanns hela tiden tankarna och känslan att det kommer ordna sig! Allt blir bra bara han hittar sin plats i livet. Gode Gud låt honom hitta sin plats. Å gissa om han gjorde det!
Direkt efter gymnasiet började Anton sen jobba på La Perla här på Mallorca. Han hade då under 2 somrar innan jobbat på våra restauranger. Med Barskolan bakom sig så var han först bartender innan han sen på vingliga ben växlade över och jobbade med sina drinkar men även som servitör.
Idag är han 22 år, och mer eller mindre restaurangchef i Santa Catalina och har redan 5 års erfarenhet i branschen. Alltså va!!! För ett år sen tog han sitt körkort här på Mallorca. På engelska med galet undermåliga böcker och ett rent uselt uppskrivningssystem. MED dyslexi men oxå med en sjuk ”jävlaranamma” och vilja. Uppkörningen gjorde han på spanska och vid det laget kunde han bara några få fraser och ord.
Anton är inte bara en grym servitör med en mästerlig koll på allt som händer i restaurangen. Han ÄR även ett socialt geni. Jag är alldeles förundrad över hur jäkla bra han tar folk. Vi får dagligen, alltså FLERA ggr om dagen, mail, recensioner och meddelanden om just Anton och vilken jäkla klippa han är ifrån våra gäster och vänner. Han är så sanslöst omtyckt av alla.
Ja, jag är stolt! Jag är så oerhört galet sprickfärdigt stolt, precis som hans pappa såklart, men även bonuspappa Emilio som tog Anton under sina vingar och lärde honom allt han kunde i yrket. Hjälpte honom att hitta sin plats. Som både extrapappa och samtidigt chef har dom gått balansgång högt och lågt. Dom har tjafsat, dom har bråkat och dom har blivit sams. Flera gånger om. Och trots att Anton ibland varit så arg att han skakat så har han aldrig tjafsat emot om jobbet.
Aldrig sagt.. -jamen.. eller det var inte jag.. eller det var inte så.. eller liknande. Aldrig!!! Han säger bara.
-Ok Emilio, jag fattar, det ska inte hända igen. Å sen ger han allt han har. Han är först på plats för att öppna och han är sist att lämna, stänga och låsa. Han jobbar 6 dagar i veckan och sliter som ett djur. Om något går sönder så är det han som lagar eller ordnar ngn som kan göra det bättre. Om det är smutsigt så är det han som städar, om något krisar så är det han som fixar. Alltså fattar ni? Min busiga, tokstolle till unge som fått så jäkla mycket skit av sin omgivning, som blivit så missförstådd är så sjukt duktig och driftig. Jag är så oerhört stolt över att han så väl har hanterat den vägen han gått med sina vingliga ben.
Anton.. jag hoppas du ser och förstår hur grym du är, vilken fantastisk person och ung man du kommit att bli! Alltid så omtänksam, varm i hjärtat och hjälpsam! När vi ses och du alltid pussar mig på kinden (trots att vi nästan ses varje dag) får mitt hjärta att svämma över av kärlek. Lycklig är den tjej som fångar ditt hjärta. Jag hoppas att du ibland stannar upp och klappar dig själv på axeln. Se så himla bra det blev!! Älskade lilla skrutt du var så vilse men hittade tillslut, efter hårt jobb, din väg. Din dröm är att ha din egna restaurang en dag.. Jag är övertygad om att du har den inom en snar framtid!
Jag älskar dig så! ❤️ // Mammi
Det finns många teorier om ADHD och det sägs ibland att det gått lite inflation i diagnosen. Jag vet inte. Men idag märker vi knappt på Anton att han har det, det känns mer som att hjärnan mognat på ngt vänster. Att det vuxit bort. Det finns dom som säger att ADHD inte ens existerar, trots att det är ett erkänt tillstånd. Om detta tvistar de lärda. Må så vara. Det spelar egentligen ingen roll. Hans diagnos gjorde att han fick en enorm hjälp i skolan. Han blev sedd. Utan den hade han garanterat inte rett ut skolan. Kanske handlar det bara om att bli just sedd? Att bejaka varje barns färdigheter och sinnen. Om alla barn blev sedda och fick hjälp i tidig ålder tror jag att många, många skulle må så otroligt mkt bättre som vuxna. Skolan måste förstå att dess uppsättning inte är för alla. Böcker och att läsa är inte för alla. Vi tar in information på en mängd olika vis och TRO MIG! Ingen vill vara dålig! Alla vill vara duktiga och få beröm av fröken. Så om det inte blir så BEROR det på ngt! Alltid! Ta reda på varför!
Låt alla barn få chansen att lära sig på SITT bästa vis. För det är lätt att hamna i facket där det är bättre att iaf vara bra på att vara dålig, om man nu inte klarar av att vara bra på att vara bra.
All cred till alla er barn och föräldrar som kämpar och sliter med add & adhd. Det ÄR tufft och det suger enormt med energi för alla. Ni är grymma! ❤️