Min kämpe.. min prins

Du kom med buller och bång en snöstormig natt i April. Du.. min Anton.. min lilla (stora).. prins. Det här inlägget är till dig, min älskade unge. ❤️

Jag var bara 21år när han kom. Tom ett år yngre än vad han själv är nu. Jag ser typ ut som 12 på bilden.. haha.. Jag var blond och sååå lycklig över att fått bli mammi till just honom. Många tyckte att jag var ung, men jag kände aldrig så. Jag var bara superlycklig mamma till Anton.

Redan som liten, liten kille var Anton genomsnäll, alltid ett stort hjärta i allt han gjorde. Men.. jäkligt busig och påhittig. Han gjorde dom mest knasiga saker både i skolan och hemma. Saker som gjorde att hans pappa och jag ständigt fick sitta med lärare eller rektorn och prata tillsammans med Anton.

Finklädd till lillasysters dop.

Han var på sommarläger ett år mellan 3-an och 4-an. Där fick man gå i skogen och välja sin trädbit för att sen ha att tälja i..med egen medhavd kniv. Inte så konstigt kanske att han sen tog med samma kniv (i smyg såklart) till skolan och skar ner hela fotbollsmålet för att han och kompisarna behövde rep till sin koja. Solklart egentligen? Var någonstans finns så mkt rep att hämta? Mycket nöjda drog killarna sen upp repen i sin trädkoja. Rektorn var kanske inte lika nöjd som Anton och gänget. 😂 Skolan hade just börjat och målen var 1 vecka gamla.. haha.. herregud så vi skämdes när vi satt inne på rektorns rum. Å tack gode Gud att ingen gjorde sig illa.

Han har vält omkull bänkar, klättrat upp och vinglande, promenerat (högt i tak) och balanserat uppepå kanten på dörrarna i skolan, sprungit på taken och hoppat mellan husen. Han har utsatt sig själv för mängder av faror och tokigheter. Det fanns lärare som avskydde hnm. För han avbröt konstant, han kunde inte sitta still, han skulle gå på toa hitan och ditan och han retade gallfeber på dom som inte förstod hmm. Sen fanns det dom som gjorde det. Förstod hnm. Som såg honom och hans kvaliteter. Dessa underbara lärare som stöttade och puschade. Rektorn Pontus som alltid, alltid hyllade min busiga unge. Pontus som aldrig skällde, bara ställde krav om ordning och gav mängder av energi och kärlek. Vilken fantastisk rektor!

Vi tänkte nog inte så mkt på att Anton nog var lite annorlunda. Han var liksom bara busiga Anton. Aldrig elak. Bara tusen järn i elden. Han var duktig i småskolan. Hängde med bra i alla ämnen. Vi fick alltid höra hur duktig han var på att teckna. Att måla och att skapa. ”Du är så lik din mor sa dom. Du är så konstnärlig”. Å han va det! Har alltid sett sin värld i bilder. Älskade att snickra och skapa. Sen tuffade åren på och Anton började få svårt att hänga med i skolan. Matten var en kamp och dagarna kändes alltid för långa. Han sov inte om nätterna, men var så trött att han slokade. Han blev missförstådd och arg. Han blev stökig och kände sig dum. Många var dom vuxna ”vänner” i vår närhet som ifrågasatte hans person och dom ifrågasatte oss som föräldrar. Som kom med små tips och råd till mig som mamma. Folk som inte hade en aning, någon hade inte ens egna barn men alla visste plötsligt bättre än jag om vad som var bäst för Anton. Dom sa så elaka saker, dom såg inte min fina kille, förstod inte. Jag blev en lejonmamma. Försvarade, slogs och röt åt alla som ville skada honom. Jag kan fortfarande än idag koka över saker folk (och lärare) sa till Anton under denna tid. Mitt mammahjärta grät förtvivlat.

-Han är ju så okoncentrerad.. er Anton. Han lyssnar inte, han sitter inte still och han stannar inte kvar i klassrummet.. osv osv. Ofta befann han sig i sin egen lilla värld. Men hemma var han inte lika okoncentrerad.. När han var intresserad av något var han en maskin. Han betade av dokumentärer på tv på löpande band och läste en instruktionsbok lätt som en plätt till vilken teknisk pryl som helst.

-Han är inte okoncentrerad hemma! Å bara på vissa ämnen i skolan. Så vad gööör vi??

Det finns säkert många av er som nu känner igen detta mönster.. för det är just ett mönster.

När Anton gått halva 7-an så bad jag om att få göra en ADHD (förkortning på engelskans Attention Deficit Hyperactivity Disorder) utredning med svaret att det inte fanns resurser genom skolan till det. Dessutom hade inte Anton ADHD? Var fick jag det ifrån? Han som är så snäll? Ehh.. snäll? (Jag kan bli så sjukt provocerad av denna typen av okunskap). Det handlar inte om att vara snäll eller dum!

Jag drog med mig Anton till öppna mottagningen, där blev vi utskrattade. Adhd? Nä, om skolan säger nej så finns det inte mkt här att göra!

Va? Nähe!? Men han behöver ju hjälp??

Så nästa stopp blev BUP på Kungsholmen. Jag fick bråka och stångas innan vi fick komma dit, så att Anton äntligen fick göra sin utredning. Ett år tog det av väntan och undran. Men så kom dagen och han fick i 3 dagar intensivt göra sin utredning. Ja.. och självklart. SJÄLVKLART hade ju min lilla skrutt ADHD. Grav dessutom! Här kan du läsa mer om ADHD Han hade även dyslexi som är en väldigt vanligt förekommande kompis till ADHD. Lättnaden som kom med denna diagnos var så otroligt befriande och något som knappt kan beskrivas med ord. Anton som på riktigt trott att han ”var lite dum” kunde nu få förklarat för sig varför han inte orkade sitta kvar i klassrummet. Varför inte hjärnan registrerade vissa ”tråkiga” grejer utan liksom kopplade ur och gick och la sig. Varför det fanns så mkt energi till tokigheter och knasiga påhitt. Varför han blev så störd när det var minsta ljud i klassrummet. Nej han var allt annat än dum. Under en kort tid testade vi medicinering men det fungerade inte alls på honom. Han kände bara att han levde i en konstig bubbla, så vi avslutade det ganska kvickt.

Finaste syskonen

Faktum är att med rätt verktyg att skruva livets pussel med så visade det sig att min tuss faktiskt var väldigt intelligent. Han fick plötsligt hjälpmedel i skolan i form av datorer, inspelade läroböcker, längre tid vid proven osv. Han såg andra världskriget på en Power Point presentation och skrev full pott på provet.

Kan ni förstå hur det känns att se sin missförstådda och lite tufsiga kille gå från klarhet till klarhet såhär. Att se honom plötsligt bli stolt över sig själv. Se hans självkänsla sakta men säkert växa. Se honom vilja lära sig mer och nu bli lite mer ”en i gruppen” istället för ”jobbiga Anton som alltid busar. Det var magi. Jag blir alldeles tårögd bara vid tanken på det. Det var såååå fint. Återigen grät mitt mammahjärta. Men nu av lycka och glädje. På 1,5 år vände han sina betyg fullständigt och trots att han hängt på en skör tråd i skolan så hann han läsa in och fixa till det. Min duktiga fina kille.

Jag vet att det finns dom som skäms över sina diagnoser, eller skäms över ngt barn, bror eller pappa som har adhd eller andra neuropsykiska handikapp. Men vi har aldrig gjort det. Tvärtom. Vet man bara om hur det funkar kan man istället vända det och använda det som en styrka. Det är INGET att skämmas för. Det är inte fult och det har absolut ingenting med intelligens att göra. Jag har själv aldrig gjort någon utredning men jag är 100% säker på att jag har adhd. Eller hade iaf. Det växer ofta bort och idag märker jag knappt av det. Eller jo kanske i form av en hög impulsivitet. Emilio har garanterat ADHD och faktiskt dom flesta i familjen. Även lillasyster Lina fick sen sin diagnos (ADD vilket är samma som adhd fast utan hyperaktiviteten. Vanligare hos flickor än pojkar) några år efter sin storebror.

Anton och lillasyster Lina

Nej intelligens har inget med ADHD att göra och om du tror det eller hör det så är det FEL och ren okunskap! Det är heller inte ett attitydproblem eller ett resultat av dålig uppfostran!!!

Det är ingen sjukdom utan man säger en neuropsykisk funktionsnedsättning. Något som påverkar koncentrationen, speciellt av saker som uppfattas som lite tråkiga. Medan lustfyllda aktiviteter tenderar att fungera enklare. Det är en hyperaktiv uppmärksamhetsstörning med enorm impulsivitet. Det kan yttra sig på en mängd olika vis. Som Tex. att inte orka lyssna på en långrandig lärare som håller föredrag om molekyler och atomer. Det går bara inte in. Medan en annan lärare pratar med inlevelse och passion om fotboll och man minns varenda bokstav. Det påverkar alltså personen förmåga att vara produktiv och såklart även många gånger sina sociala relationer och den egna självkänslan.

ADHD drabbar ca 5% av alla barn, oberoende av kultur eller geografi. Det betyder att i ett klassrum med 25-30 elever kan det finnas ett barn med ADHD.

Världens bästa extrahusse med ett hjärta stort nog för alla.

Jamen tänker du nu. Jag tyckte inte allt var så roligt i skolan. Jag var ändå tvungen att hänga med då, man fick ju bara stå ut! Gilla läget liksom. Precis. Skillnaden här är att en person med ADHD inte KAN hänga med och gilla läget. Hjärna tar en paus och checkar ut. Man börjar gäspa och tänka på HELT andra saker. Man dagdrömmer och försvinner bort. Hjärnan liksom flyr ifrån den jobbiga situationen. Då är det lätt att man kommer efter i skolan eftersom man inte minns vad som hänt på lektionerna. Skolböckerna ligger kvarglömda på bussen och nycklarna låstes in hemma. Gympapåsen glömdes att packas eller så låg den kanske kvar på fotbollsplanen när dom lattjade med bollen på väg till skolan. När proven kommer är man inte redo, klasskompisarna får bättre resultat, dom kanske retas lite, skam uppstår och här någonstans börjar en snabb spiral neråt i självkänslan och viljan att ens befinna sig i skolan.

Elin & Anton på studenten

Anton gick iaf ut gymnasiet med hjälp av fantastiska lärare och igen en stöttande rektor Pontus som nu bytt skola och lyckosamt igen hamnade där Anton var. Även om Anton inte är någon teoretiker så gjorde han det, han slet och han tog sin student. Dessa skolår var en väldigt stökig tid med diverse trassel här och där och han var lite här och var å seglade omkring. Både hans pappa och jag var stundtals ordentligt oroliga. Men någonstans fanns hela tiden tankarna och känslan att det kommer ordna sig! Allt blir bra bara han hittar sin plats i livet. Gode Gud låt honom hitta sin plats. Å gissa om han gjorde det!

Anton på restaurang Il Migliore 2013

La Perla 2017

Direkt efter gymnasiet började Anton sen jobba på La Perla här på Mallorca. Han hade då under 2 somrar innan jobbat på våra restauranger. Med Barskolan bakom sig så var han först bartender innan han sen på vingliga ben växlade över och jobbade med sina drinkar men även som servitör.

Idag är han 22 år, och mer eller mindre restaurangchef i Santa Catalina och har redan 5 års erfarenhet i branschen. Alltså va!!! För ett år sen tog han sitt körkort här på Mallorca. På engelska med galet undermåliga böcker och ett rent uselt uppskrivningssystem. MED dyslexi men oxå med en sjuk ”jävlaranamma” och vilja. Uppkörningen gjorde han på spanska och vid det laget kunde han bara några få fraser och ord.

Anton är inte bara en grym servitör med en mästerlig koll på allt som händer i restaurangen. Han ÄR även ett socialt geni. Jag är alldeles förundrad över hur jäkla bra han tar folk. Vi får dagligen, alltså FLERA ggr om dagen, mail, recensioner och meddelanden om just Anton och vilken jäkla klippa han är ifrån våra gäster och vänner. Han är så sanslöst omtyckt av alla.

Anton med pappa Kristian

Ja, jag är stolt! Jag är så oerhört galet sprickfärdigt stolt, precis som hans pappa såklart, men även bonuspappa Emilio som tog Anton under sina vingar och lärde honom allt han kunde i yrket. Hjälpte honom att hitta sin plats. Som både extrapappa och samtidigt chef har dom gått balansgång högt och lågt. Dom har tjafsat, dom har bråkat och dom har blivit sams. Flera gånger om. Och trots att Anton ibland varit så arg att han skakat så har han aldrig tjafsat emot om jobbet.

Anton & Emilio

Aldrig sagt.. -jamen.. eller det var inte jag.. eller det var inte så.. eller liknande. Aldrig!!! Han säger bara.

-Ok Emilio, jag fattar, det ska inte hända igen. Å sen ger han allt han har. Han är först på plats för att öppna och han är sist att lämna, stänga och låsa. Han jobbar 6 dagar i veckan och sliter som ett djur. Om något går sönder så är det han som lagar eller ordnar ngn som kan göra det bättre. Om det är smutsigt så är det han som städar, om något krisar så är det han som fixar. Alltså fattar ni? Min busiga, tokstolle till unge som fått så jäkla mycket skit av sin omgivning, som blivit så missförstådd är så sjukt duktig och driftig. Jag är så oerhört stolt över att han så väl har hanterat den vägen han gått med sina vingliga ben.

Anton uppvaktar mig på morsdag.

Anton.. jag hoppas du ser och förstår hur grym du är, vilken fantastisk person och ung man du kommit att bli! Alltid så omtänksam, varm i hjärtat och hjälpsam! När vi ses och du alltid pussar mig på kinden (trots att vi nästan ses varje dag) får mitt hjärta att svämma över av kärlek. Lycklig är den tjej som fångar ditt hjärta. Jag hoppas att du ibland stannar upp och klappar dig själv på axeln. Se så himla bra det blev!! Älskade lilla skrutt du var så vilse men hittade tillslut, efter hårt jobb, din väg. Din dröm är att ha din egna restaurang en dag.. Jag är övertygad om att du har den inom en snar framtid!

Jag älskar dig så! ❤️ // Mammi

Det finns många teorier om ADHD och det sägs ibland att det gått lite inflation i diagnosen. Jag vet inte. Men idag märker vi knappt på Anton att han har det, det känns mer som att hjärnan mognat på ngt vänster. Att det vuxit bort. Det finns dom som säger att ADHD inte ens existerar, trots att det är ett erkänt tillstånd. Om detta tvistar de lärda. Må så vara. Det spelar egentligen ingen roll. Hans diagnos gjorde att han fick en enorm hjälp i skolan. Han blev sedd. Utan den hade han garanterat inte rett ut skolan. Kanske handlar det bara om att bli just sedd? Att bejaka varje barns färdigheter och sinnen. Om alla barn blev sedda och fick hjälp i tidig ålder tror jag att många, många skulle må så otroligt mkt bättre som vuxna. Skolan måste förstå att dess uppsättning inte är för alla. Böcker och att läsa är inte för alla. Vi tar in information på en mängd olika vis och TRO MIG! Ingen vill vara dålig! Alla vill vara duktiga och få beröm av fröken. Så om det inte blir så BEROR det på ngt! Alltid! Ta reda på varför!

Låt alla barn få chansen att lära sig på SITT bästa vis. För det är lätt att hamna i facket där det är bättre att iaf vara bra på att vara dålig, om man nu inte klarar av att vara bra på att vara bra.

All cred till alla er barn och föräldrar som kämpar och sliter med add & adhd. Det ÄR tufft och det suger enormt med energi för alla. Ni är grymma! ❤️

Publicerat av

Mamma till restaurangerna La Perla, inredare och designer på soliga Mallorca.

32 reaktioner till “Min kämpe.. min prins

  1. Så kul och höra att det går för din son. Hur har det gått för din dotter? På vilket sätt har hon fått hjälp? Jag har en bonusson som har ADD och har jätte-svårt att ta steget ut i vuxenvärlden med jobb och alla saker som hör till. Han lever om en tonåring och kommer inte vidare på egen hand.

  2. Åh vilken fin och trevlig kille du har! 👍 Har träffat honom på La Perla i dag när vi var där och åt såå god mat! 👌🏻

  3. Så vackert och kärleksfullt skrivet ❤
    Min man och jag har två vuxna barn. För fyra år sen blev vi familjehem till en underbar liten kille med särskilda behov, autistisk/Asperger och ADHD. Helt nytt för oss.
    Men vi kör efter devisen mycket kärlek, tydliga regler och mycket tålamod. Och det funkar bra. Och så har vi en bra skola som förstår att vi har en mycket intelligent kille som tar in information på sitt sätt.
    Lina träffade honom för två somrar sen på Mallorca 😉
    Grattis till era fina barn ❤

  4. Underbart att höra att din son hittat rätt. Hur har det gått för din dotter med ADD? Vilken typ av hjälp har fått henne på rätt väg? Jag har en bonusson som inte lyckas att komma vidare i vuxenlivet p.g.a inaktivitet att hitta rätt med jobb…. alltså det finns ingen förmåga att komma vidare på egen hand. Vilket skapar oro hos föräldrar och extraföräldrar.

  5. Vad kul att höra att det går bra för din son! 👍 Hur har det gått för din dotter med ADD? Jag har en bonusson med ADD. Han kommer inte vidare med något i livet och är i den ålder där söka jobb är av stor vikt. Men problemet är att han är helt inaktiv och har inte förmågan att komma igång själv. Tar tacksamt emot tips.

  6. Hej ,
    Så fint skrivet, blir nästan tårögd. Jag ska ta med mig detta då vi har en 9 åring som jag faktiskt tror har Adhd och man vill ju försöka hjälpa till så gott det går . Man behöver inte alltid medicinera utan det finns andra sätt (för en del ) . Men man måste var stark, orka och stå på sig och det kräver ganska ”vassa armbågar”. Skolan framförallt måste hjälpa till mer, dessa stora kommunala skolor med 30 elever i varje klass , hur ska en lärare klara av alla elever och tillgodose varje elevs behov? Omöjligt! Men det handlar tyvärr bara om pengar idag , in med så många elever i varje klass så ekonomin går ihop. Fruktansvärt !!

    Nu jäklar ska jag bli ”jobbig förälder” och ställa krav då vår son börjar trean och han ligger redan efter i matematik . Grrrr
    Tack för din fina blogg!!

  7. Så otroligt kärleksfullt skrivet. Är skälv mamma till två fantastiska och empatiska pojkar som båda har adhd och Asperger. Maken blev diagnosticerad i en ålder av 38 år.

    Jag möter mycket okunskap kring dessa finktionsvariationer och har fått kämpa för mina pojkar. Många sa att “ge honom tid han växter och blir lugnare när han blig äldre”, både bup och förskolan sa detta….

    Kram

  8. Vilken helt underbar historia!! Man blir tårögd bara av att läsa den så jag förstår hur du känner! Så himla roligt att det gått så bra och att du orkade och vågade stå på dig! Så himla fin son du har! Jag är säker på att med hans driv, att hans önskedröm går i uppfyllelse en dag!
    Kram på er båda!
    //Berith

  9. Blir varm i hela hjärtat av att läsa detta, har själv kämpat mig igenom hela skolan. Har själv Dyslexi , och vet precis hur ni har fått kämpa. Är idag utbildad specialistundersköterska och jobbar inom neonatalintensivvård.
    Stort kram till er finns familj❤

  10. Underbart skrivit och så härligt att höra hur bra det gått.
    Blir rörd i mamma hjärtat när jag läser det här.
    Kämpar varje dag med och för mina hjärtan.
    De krävs en lejonmamma för att försvara och skydda.
    Önskar att fler hade kunskap och förståelse för dessa underbara barn.

  11. Åt förra året på La Perla och vi blev oxå imponerade över den väldigt trevliga proffsiga servitören. Visste inte då att han hörde till familjen utan såg Anton i Wahlgrens värld senare och lade ihop ett och ett 😊. Har själv en dotter med ADD och vet att det är stora utmaningar. Ni ger hopp. Tack för en fin text och tack Anton för en fin kväll på restaurangen 👍

  12. Min son fyller 9 år imorgon och fick sin diagnos för snart 1 år sedan efter en kamp. Han sliter ont och kämpar hårt varje dag, skolan är en evig kamp, hemma går det bättre. Din text gav mig massa massa hopp, att det finns lösningar och att det finns fler som vet vad det handlar om. Älskar hur du sätter ord på varje känsla och beskriver att det inte handlar om en sjukdom eller intelligens. Imorgon firar vi en fantastisk 9 åring och jag ska spara den här fina texten du skrivit till din Anton och plocka fram den så fort det känns motigt. Jag hoppas innerligt att alla barn med ADHD får gå samma väg och känna att dom lyckas, att omgivningen ser dom som fantastiska, just så som alla med eller utan Adhd är. Önskar innerligt att skolan skulle se över deras metoder.

    Tack för styrka!

  13. Men herregud!!!! Vad jag gråter! Jag är så rörd att jag inte vet vad jag ska skriva! Du är otroligt vacker både på in och utsidan❤️ Jag önskade fler hade en mamma som du

  14. Åhhh, så fantastiskt skrivet, Åsa❤️
    I juli firade jag i min man vår silverbröllopsdag med middag på La Perla❤️När du la ut en bild från ett av era besök på La Perla, där bl a Anton skymtades på bilden, skrev jag till dig att killen i bakgrunden hade vi som servitör den kvällen o han var så himla trevlig👌🏻Då visste jag inte att det var din son, utan jag skrev för att jag ville berömma er personal👍🏼
    Men efter ditt inlägg idag, så förstår jag ju det🤪
    Du ska verkligen vara stolt över honom👌🏻han är oerhört trevlig o serviceminded mot alla gäster o vi kommer väldigt gärna tillbaka till er restaurang igen❤️
    Kram

  15. Så fint och vilken fin kille. Din text träffade rakt i hjärtat. Påminner mycket om min lillebror. Han hade det också väldigt tufft och lärarna sa att han var dum och tramsig. I åk 5 fick han sin diagnos. Dyslexi mm. Han kämpade och kämpade. Höll på med körkortet, jobbade kvällar och helger och gick på gymnasiet. Tillslut orkade han inte mer och gick bort 2016. Han blev 18 år.
    Tack för att du delar med dig! Ta vara på varandra. ❤️

  16. Ja har ett barnbarn på 12 år som har adhd. Det va som å läsa om henne. Älskar djur , sjunga ,dansa,måla. Har lätt å lära å e genomsnäll å alltid skall allt vara rättvist. Skolan e tuff när man inte kan sitta still å koncentrationen e åt he…. just nu har hon bra lärare. Men det hade hon inte i lågstadiet. Känner hur ja kokar när ja tänker på vad en vuxen kan förstöra för ett barn. Men föräldrarna får slåss för all hjälp hon behöver. Förstår hur ni hela familjen haft det. Det e tufft så oerhört tufft. Dessa barn e underbara. Tänk om alla ändå kunde lyssna å förstå. Kram på dig och Anton

  17. Så fantastiskt fint skrivet av en mor om sin son❤️
    Inte ofta (eller aldrig) någon på en restaurang tagit så väl hand om mig och min man som Anton gjorde när vi åt hos er i mars❤️varm kram till er

  18. All kärlek och respekt till dig och alla iblandade för att ni inte gav upp kampen för Anton.Alla har rätt att få hjälp och förståelse för att sina barn ska få ett bra start i livet.
    Du visade att du fick rätt genom att aldrig ge dig i din kamp för din älskade son.
    Du och Antons pappa är fantastiska som har stöttat och aldrig gett upp kampen för er Anton.
    Så fint skrivet och denna kärleksförklaring kommer Anton alltid att bära med sig i sitt ❤️.
    Vem skulle inte vara stolt att se sitt barn gå mot framgång som Anton som har kämpat länge i motgång.
    Tack för att du delar med dig av din väg i livet.
    Kram❤️

  19. Så kärleksfullt skrivet och mina tårar😢 genom denna läsning..ja har oxå en Prins på 19 år med adhd och precis som du har jag oxå fått kämpa.. idag har har tagit studenten o h har jobb på Dressman i Uppsala och precis som din Anton är han social trevlig mm mm och är så lycklig över allt han förtar❤

  20. Dam vad fina skrivet Åsa!
    Tårarna rann och jag kände så mycket med dig och med Anton som är en superkille!
    💖💖

  21. Jag blev tårögd när jag läste ditt inlägg, så mycket kärlek. Jag har själv kämpat för men äldste son och visst det är kämpigt men värt varenda grått hår. Tänk att vi är så starka till våra barn att vi kämpar med dom, vår kärlek är så stark så att dom blir starka. Det är den största gåvan vi kan ge dom, aldrig ge upp utan alltid finnas där. Sedan se att dom växer upp och blir självständiga personer, det är största lyckan. Du är en enastående kvinna.

  22. Så fint och kärleksfullt skrivet❣️ Jag känner igen de där barnen med bus i blicken och myror i brallan men med hjärtan av guld trots mycket som blir tokigt i mitt jobb som lärare. Det gör ont att läsa om hur Anton blev bemött, det finns tyvärr fortfarande mycket okunskap kring detta och ibland lite ovilja att verkligen se, försöka förstå och hitta vägar som leder framåt. Härligt att se hur allt utvecklat sig och en historia som kan inspirera andra med samma diagnos. Finna ingen så starkt som en ”lejonmamma”, fortsatt varmt lycka till Anton!

  23. Vilket underbart fint och viktigt inlägg! Så fint skrivet till din son. Du har mycket mer förståelse för ADHD och hur människor fungerar än de flesta pedagoger och psykologer! Du skriver fantastiskt bra!

  24. Åsa, vad underbart skrivet. Jag har träffat Anton några ggr och han är verkligen en helt underbar kille. Otroligt duktig som servitör, bartender, socialt och så förbaskat charmig… Ja, tänk om alla barn som inte är stöpta i ett ”rätt” fack kunde få bli sedda och få göra det de är bra på, då skulle kanske mycket av mobbning m.m.inte få sådan grogrund ? Jag önskar alla barn den rättigheten. Anton kommer att gå så långt han vill !!! Kramar till hela kreativa familjen och en extra varm kram till Anton ….

Lämna ett svar till Pretty Home Blog - INREDNINGS- & LIVSSTILSBLOGG Avbryt svar