När jag var en liten rufsig, blond tjej bodde jag med min familj i Nässjö. Jag stannade där tills jag var 18 år. Då orkade jag faktiskt inte längre utan gjorde allt för att lämna både familj och en ingrodd småstadsmentalitet.
Vår familj var känd i hela Nässjö och kanske inte för ngt gott utan för att vi tog hand om stökiga och bråkiga ungar som ofta ställde till problem. Mina föräldrar vigde sina liv till åt att ta hand om andras barn. Dom gjorde det så intensivt att dom glömde bort sina egna. Det har tagit mig många terapitimmar och böcker för att förstå varför jag och min bror var fullständigt genomskinliga. Vi var där, vi fick det vi behövde. Mat och omvårdnad. Men den där värmen och kärleken räckte inte riktigt till oss.
På så många vis förstår jag mina föräldrar. Jag är inte ute efter att skuldbelägga dom. Med egna trassliga barndomar ville dom rädda hela världen och jag vet idag att detta är väldigt vanligt hos fosterföräldrar. Istället för att kanske gått i terapi och bearbetat sina egna sår, så blev dessa barn deras egoboost. Att hjälpa någon annan är inte alltid för den andra personens skull. Utan ofta för sin egen. Mina föräldrar var grymma på att fostra andras barn. Med extremt hårda regler hemma blev unge efter unge ordentliga och väluppfostrade ungdomar.
Men min bror och jag krympte för varje barn som kom och lämnade. Kanske var det inte så lätt att dela på den sortens uppfostran gentemot skadade barn som kom och vi som bara var vanliga, helt ok små skruttar. Vi åkte liksom med i den kanske lite för kalla och hårda uppfostringskarusellen som kom att bli deras liv. Det enda jag drömde om som liten var att få vara ensam med min bror, mamma och pappa. Min högsta önskan. Bara en helg, vi tillsammans. Bara vi, på en semester, en middag, en promenad. Herregud så jag hade behövt få bli sedd och klappad på. Men det var alltid en annan människa som tog den tiden ifrån oss. Mina föräldrar som jobbade jämt, hade vanliga heltidsjobb plus en arrenderad gård med massor av djur var såklart uttömda på all energi som fanns. Att dessutom bråka med jobbiga tonåringar, ta itu med tokigheter, polisbesök i vårt hem mitt i natten och ungar som rymde. Självklart gick det inte att jonglera det med oss, två små barn samtidigt.
När jag var 10 år kom ett nytt fosterbarn hem till oss. Med en alldeles för trasig själ och psyke för att bo i en vanlig familj. För trasig för att bo med OSS. Den här personen var 18 år och väldigt åskrädd. Under ett tokigt bullrande oväder blev jag ombedd att sova i dennes säng. ”För att jag var så bra på att lugna”. Mina föräldrar var för blinda och säkert också för trötta för att inse hur GALET olämpligt det var. Jag bearbetar fortfarande detta och kommer kanske aldrig förstå HUR det är möjligt?
Men dom okejade det och alla gick och la sig. Min lilla mage vände sig ut å in för jag ville inte sova där. Jag ville sova i min säng. Och jag kände i hela själen att det där var så himla fel. Min späda lilla kropp med bara ett par trosor på, låg där i sängen, bredvid en för mig vuxen människa.
Nej! Det var inte rätt och det gick inte bra. Den natten var inledningen till ganska våldsamma, sexuella övergrepp emot mig. Dom pågick till och från under ett år. Jag var 10 år och blev komplett skändad på min barndom och på mitt liv. Jag gömde det så hårt. Blundade och tänkte bort det. Det blev min hemlighet för jag skämdes så. Jag var så rädd att någon skulle tro att jag hade velat göra allt det där fula. Hade inget att säga till om och min själ lämnade min kropp så ofta att jag ibland inte visste vart jag hörde hemma. Jag berättade inte för någon. Eller jo.. Vi hade två katter hemma hos oss, som jag älskade högt. Till dom viskade jag allt. Dom har fått höra mina ord och min sorg. Dom lyssnade på mig och gav bara ren pälsig kärlek tillbaka. Dom var en trygghet i allt det där svarta.
Jag har bearbetat detta så bra, jobbat på så hårt och jag har kommit så långt. Jag vet att det inte var mitt fel. Jag kan prata om det idag och jag kan förstå vad som hände. Men det tog tid. Först när jag var i 30 års åldern vågade jag börja peta i det där variga såret på riktigt. Ett sår jag så duktigt plåstrat över och gömt. Det är ok nu. Jag är ok. Men ärret finns där och det kommer det nog alltid att göra.
Den här personen lämnade sen vår familj på Trädgårdsgatan och blev med tiden inlåst på psyket. Jag tror med all säkerhet att denne är kvar där än idag. Det var en felplacering fick jag höra sen. Den borde aldrig hänt. Jag vet. Tro mig, jag vet. För hela mitt bröst och mage var full av svart ångest, skam och ilska. Den placeringen borde aldrig skett.
Det fanns en annan liten tjej, en liten bit bort på min ”gård”. Hon hade långt glansigt brunt hår och glittriga snälla ögon. När hon log så sken hela hon. Hon var den vackraste och smartaste på jorden. Hon var 6 år precis som jag och vi gick på samma fritis. Hon blev en vän, min vän. Hon hette Sofia och var min närmaste och finaste kompis. Vi satt ihop under många år och jag svär att jag hade gått fullständigt mitt itu utan henne.
Jag var en ganska bråkig unge i skolan. Tuffsig och tuff. Inte söt och snäll, inte hel och välmående som dom andra tjejerna. Men Sofia stannade hos mig. Hon fanns där i vått och torrt och jag kan inte ens skriva om detta utan att tårarna trillar. Hon var så viktig då. Hon var mitt allt. Jag berättade aldrig något för henne. Hon vet nog först idag om hon läser här. Jag vågade inget säga. För tänk om hon tyckte jag var äcklig och lämnade mig där bland ensamhet, fosterbarn och bråk. ❤️
Vi tappade bort varandra när gymnasiet kom och medan vi blev vuxna. Jag gick igenom en jobbig period där jag själv försökte förstå vad jag varit med om. Vi tog en lång paus och min Sofia och jag hördes inte på många år. Sen kom Facebook och vi fick åter kontakt och den har vi hållit i sedan dess. Nu idag är hon här på Mallorca med sin familj och vi ska ses efter alla dessa år. Jag får ta en paus här för tårarna sprutar…
Min Sofia som jag har gjort allt tokigt och roligt bus med när vi var små och unga. Hon är hääär!! Ikväll ska jag få bjuda henne på god mat på La Perla.. sååå otroligt roligt och såå fint att få träffa hennes lilla dotter och man. Ikväll!! Jag är typ lite nervös och sockerdrickig i magen.. haha..
Men det blir fint.. jag vet att jag kommer börja gråta.. för det är så.. bara en tanke på henne så kommer tårarna. Men det är ok. Allt är ok. Efter alla dessa år.. min Sofia är här. ❤️
Kram